Både Uppsala kommun och Landstinget i Uppsala län har de senaste åren hittat överraskande bra mottagare till sina konststipendier – om man vill skärpa analysen kan man konstatera att Uppsala inte har någon egentlig scen för samtidskonst men bär en potential i ett förhållandevis rejält knippe intressanta konstnärer. Det var också ett bitterljuvt lyft när den årliga presentationen av de aktuella stipendiemottagarna flyttade in på Offkonsten! på Stadsteatern, där stadens mest pålitliga lilla estrad för samtidskonst som bekant slaktades som en sorlig följd av ointresse från teaterns ledning. Ett steg framåt och ett steg bakåt brukar ju tyvärr vara Uppsalas strategi.
Stipendiatutställningarna är bättre än tidigare, men slåss förstås med det redovisande formatet. Årets upplaga följder mönstret och visar fyra konstnärskap som befinner sig i en lovvärd utveckling, men nöjer sig med att göra ett nedslag hos respektive konstnär istället för att försöka hitta en större helhet. Det är inte särskilt konstigt och möjligen inte så mycket att gnälla över. Men med en större budget än de ganska små stipendiesummorna (ett arbetsstipendium om 100 000 kronor och några mindre ryggdunkar) antyder vore det förstås möjligt att göra en mer genomarbetad helhet.
Men i övrigt går det inte att klaga för mycket. Moa Lönn, som har mottagit arbetsstipendiet, känns som ett självklart val och har med sitt fria förhållande till huvudmaterialet keramik de senaste åren hittat en självklar plats i Uppsalas konstliv. Den animerade videon ”Passing Through”, som visar ett blodomlopp eller motsvarande organiska former som lugnt växer fram på en böljande yta, skulle rent av kunna vara ett löfte om att gjuta liv eller åtminstone fortsätta vara ett vitalt tillskott. Lönn visar också ytterligare två verk, som liksom videon är färska för i år, och de små gestikulerande figurerna som står på en liten hylla i ”Figure it out” och den större ”Spagetti lady”, en huvudlös kvinnlig kropp uppbyggd av smala lersträngar, ringar in mycket av det som återkommer hos konstnären, nämligen ett klart redovisande av teknik och material och ett leende anslag som lovar allvar under den muntra ytan.
Elisabeths Buchts narrativa broderi är en bra pendang till Lönns mer flytande berättande, och här anar man en möjlig utställning som vi förhoppningsvis kan se fram emot. Bucht är rolig och vass, och det känns att hon hör till dem som har invaderat det offentliga rummet med gerillastickade ornament. De senaste åren har vi sett ett väldigt uppsving för broderiet som medium, och det är bra att Bucht inte fäster sig särskilt mycket vid tekniken, och gör en poäng av den, utan snarare mer råkar använda den på ett självklart sätt. Ett textilt fotoalbum fyllt av äldre fotografier som har manipulerats och fått en ny historia med hjälp av tillagda broderier, ”Memories of what never was”, är en bra bild av minnets – också det dokumenterade minnets – bedräglighet.
Sanne Sihm har fått ett av länets stipendier som en uppmuntran för det tydliga uttryck hon har hittat och ofta visat de senaste åren. Med stora porträtt i olja och kol har Sihm verkligen funnit en uppskattad nisch som det vore intressant att se i en stor presentation. Det kan man med fog också säga om Fredrik Strid, som får se sitt stipendium som en tumme upp för det decentraliseringsprojekt som han, tillsammans med Jenny Yurshansky, inlett i Månkarbo där Persbo Studio gör en poäng av att bra samtidskonst kan (och bör) visas överallt. Låt oss hoppas att stipendiet följs av rejält med backning från officiella instanser. På stipendiatutställningen visar Strid i huvudsak dokumentation kring projektet ”Lost and Found”, där konstnären under två månader vandrade i Linnés fotspår genom Sverige med ett podium på ryggen för att bokstavligt låta det finkulturella rummet invadera vildmarken, och tvärtom. Fotografier, kartor, urklipp, filmer och förstås objektet som dagligen täcktes av ny färg och långsamt kapslades in i ett lager av vägdamm och döda insekter hör till det som visas i en presentation som med stor sannolikhet hade hittat till de aktuella rummen också om Teatergalleriet funnits kvar.