Det känns som en tanke att jag råkar läsa den danska poeten Ursula Andkjaer Olsen samtidigt som jag ska skriva om Nina Hemmingssons första utställning i sin gamla hemstad Uppsala. Hemmingssons konstnärskap har något väsentligt gemensamt med Andkjaer Olsens författarskap, åtminstone som det manifesteras i den mycket mörka samlingen ”Utgående farkost”. Smaka bara på följande korta dikt, som rymmer samlingens själva kärna: ”har ingen respekt för människor som inte hatar sig själva, människor som inte hatar sig själva fyller mig med avsky, människor som inte hatar sig själva är inte människor”.
Det kunde vara en sammanfattning av Nina Hemmingssons uppsluppet nattsvarta värld. Men det som skiljer en god satiriker från en rättshaverist är att fördömelsen alltid har en botten i det egna jaget. Hybris är en viktig egenskap när man sysslar med konst, men hybris kräver också självhat. Det är i spelet mellan dessa poler som en utsaga blir intressant och gnäll blir underhållande.
Nina Hemmingsson är en mästare på att röra sig mellan polerna. Helt klart en av de skickligaste på den svenska kulturscenen. Hennes bilder kan räknas till det som det senaste decenniet har beskrivits som det svenska serieundret, med mängder av bra feministiska, samhällskritiska och bildmässigt intressanta serieskapare.
Men Hemmingsson har också hittat ett eget spår och känns mer som en solitär än en del av en rörelse. Det har något att göra med att hon inte verkar ta sats i sitt skapande, utan bara skjuter vilt från höften utan en tydlig agenda. Det är anmärkningsvärt att hon ändå alltid skjuter med precision.
Just det är också något som märks tydligt i Bror Hjorths Hus ”Jag kallar den panik”, som vid sidan av några mer genomarbetade flerrutingar och ett par muraler domineras av hundratals små teckningar utrivna ur anteckningsböcker och hängda i enkla klämmor i en tät klunga, som dessutom fylls på under utställningsperioden. Ilsken, självömkande, politisk, misantropisk, rädd, rolig och förbannad. Redan i skissblocket är Nina Hemmingsson allt i ett.
Det där med ”gamla hemstad” är förresten i vanliga fall inte särskilt viktigt, utan mer av ett lokalpatriotiskt konstaterande. Men i Hemmingssons fall har det en avsevärd betydelse och ger utställningen ett slags metanivå. Det är trots allt på uppväxtorten vi välsignas med de fotbojor av mental cement som vi med bitter trägenhet och kluven glädje släpar efter oss resten av våra liv.