Naturen är inte bara trivselfascistens bästa vän, utan också en konsekvensneutral Pandoras box som inte gör någon skillnad mellan att låta ett hällregn förstöra picknicken eller låta en tsunami ödelägga en hel kust.
Det ovanstående är den sammanfattande utgångspunkten för utställningen ”Natura Dentata”, som på Kulturhuset Stadsteatern samlar en grupp konstnärer och formgivare som förenas av en krasst realistisk natursyn. Naturen är vacker och snygg, men ack så bedräglig.
Tittar man på de enskilda konstnärskapen är urvalet mycket välvalt. Smyckeskonstnären Märta Mattsson frossar i kackerlackor och täcker de otäcka krypen med juveler i ett slags ovanligt påkostad kognitiv terapi som med sin exponering de lux knappast kan misslyckas.
Björn Kjelltofts uniformer i blommiga Josef Frank-tyger gör en rolig poäng på borgerligt kamouflage som i förlängningen mumlar något om svårigheten för det mänskliga att hävda sig i förhållande till sin egen märkliga och paradoxala dödsdrift. Precis som Paulina Wallenberg Olssons närmast klassiska ”Skottsäker aftonklänning kroppsskydd klass 1 A”.
Den konceptuella klädskaparen Minna Palmqvists stora projekt ”Intimately Social” utforskar skillnaderna mellan den kropp som samhället förväntar sig och den som natur erbjuder, och har de senaste åren dykt upp i flera sammanhang som tangerar gränserna mellan mode och konst. Här visas en loop där en kvinnlig torso gjord av smör långsamt smälter, vilket blir ett nästan vitsigt memento mori-motiv som petar i en kultur som vill göra våld på sig själv.
Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus dramatiska vanitasserie, representerat genom en film och en rad collage, gör något liknande på en bakteriell nivå, och visas snyggt tillsammans med en kopia av 16000-talsförebilden Jan Davidsz De Heems ”Blomsterstilleben med fruktskål och ostron”.
De enskilda verken är i hög utsträckning utmärkta. Det som möjligen blir ett problem är utställningens utgångspunkt. Brus och De Heems, som med 350 år mellan sig bägge plockar samman bildsköna naturelement och presenterar dem som potentiella dödsbringare ringar in den fråga som uppstår. När har vi någonsin, med undantag för smäktande reportage i Svenska turistföreningens årsskrift och reklam för mer exotiska charterresor, betraktat naturen som ofarlig? Dras vi inte till den just för att den är som den är? Till och med de svulstigaste romantikerna hisnade ju för att den rymde skönhet trots sin stora ignoranta kraft.
Att visa att naturens potentiella grymhet går igen i många olika discipliner av skapande blir kanske inte ett omskakande statement, vilket den ganska glesa hängningen och de rätt få exemplen från varje genre antyder. Men det behöver ju inte vara fel att se ett antal olika konstnärskap gripa tag i en natur som rymmer både vidrigt och drömskt. Tecknaren Ragnar Perssons ”Stilla natt”, ett väggkollage av blyertsteckningar som liksom vräker sig i David Lynch-aktig natur är exempelvis väl värda ett besök oaktat utställningens andra fina verk. Detsamma gäller för övrigt Anna Scholz examenskollektion från Beckmans, ”Once I Was a Princess”, som låter barndomens idylliska My Little Pony-estetik bli ett vildsint raster över en vuxenvärld som med den steroidstinna gulligheten känns direkt farlig.
Och visst, ibland slår naturen oss fortfarande med häpnad då den tar ifrån tårna med sin djävulskhet med en extra kraftig jordbävning eller ett nästan förstrött askmoln som stoppar en hel värld. Henrik Håkanssons flerkanaliga videoverk ”Aug. 11, 2012 The Symptoms of The Universe Studies” följer en vacker vy där en majestätisk klibbal plötsligt sprängs i miljoner bitar. Verket har en dubbel verkan genom att på en gång replikera och annektera naturens häftiga sprängverkan, och samtidigt ge igen med samma mynt.