Kanske lever vi i en tid som kännetecknas av sin ovilja att se. Kanske är den paradoxala följden av att allt mäts, fotograferas, filmas och läggs ut att vi blundar hårdare än någonsin. I vår tid av tillgänglighet kan vi inte längre skylla på okunskap. Vi kan inte längre säga att vi inte vet. Vi måste aktivt välja att titta bort. Och det gör vi. Att vi låter barn och tonåringar ta ett större ansvar för den pågående klimatkollapsen än de politiker vi väljer är bara ett av många uppenbara exempel.
Att se är ett återkommande tema hos Uppsalakonstnären Gunnar Staland. Kanske är seendet till och med det bärande temat i Stalands konstnärskap. Att noggrant och med små variationer upprepa ett motiv är i varje fall en fruktbar strategi som Staland ofta har använt för att ta sig förbi den slentrianslöa blickens tunnelseende.
Det minutiösa särskådandet av det vi ser är i förlängningen förstås också ett påpekande om det vi inte lägger blicken på. Den lilla och väl sammanhållna utställningen ”Allt vi inte såg” griper väldigt bokstavligt tag i ämnet och blir en på en gång tydlig och suggestiv bild av vår kollektiva blindhet.
På ett bord ligger en rad vitmålade och förslutna pappersrullar. På en av väggarna sitter nittio självporträtt i blyerts där konstnären med slutna ögon undviker att se. På rummets övriga väggar hänger en serie större, drivet tecknade bilder av en kvinna som håller händer och armar framför sina ögon. De viktiga dokumenten ligger där de ligger. Ingen kommer att se dem.
”Allt vi inte såg” är en elegant helhet och får med sitt effektiva tillslag mig att redan på förhand sakna Galleri 1:s lilla rum, som senare under året ska byggas ut. Rätt använt är det en lokal med stor potential att tvinga betraktaren att komma nära.