En liten linje eller kanske bara en prick på en yta. Det är egentligen allt som krävs för att något ska kunna definieras som en teckning. Det låter kanske inte så storslaget. Rentav futtigt. Men det förhåller sig förstås precis tvärtom. Det är omöjligt att överskatta teckningens betydelse.
Teckningen är inte bara den grund som all bildkonst vilar på. Det är också ett allmänmänskligt medium som alla, verkligen alla, har en relation till. Det existerar inte ens särskilt många människor som aldrig har utfört en teckning.
Det behöver inte vara så högtidligt som att någon har placerat en krita i ens hand och ett papper på bordet framför en. Det räcker med att medvetet ha dragit fingret genom imman på en glasruta, eller dragit upp en linje med skon på en smutsig gata.
När det handlar om att läsa, eller betrakta, konst har jag en smula svårt för tolkningen av linjen som en förlängning av en tecknande kropp och hand. Men på något plan är det ju precis vad en linje är. Teckningen är människans kanske äldsta sätt att stanna tiden och lämna, eller expandera, den egna kroppen. Teckning är, från det perspektivet, själva essensen av människans instinkt att kommunicera bortom det omedelbara nuet, där tal och kroppsspråk räcker.
Det finns alltså all anledning att ständigt återvända till teckningen. Att fundera på vad den är, har varit och kan bli. Det är också på ett ungefär ambitionen med den uppsluppet ambitiösa utställningen ”Out of Line” på Köttinspektionen, som samlar 18 konstnärer som har valts ut efter en internationell open call-inbjudan.
Konstnärsgruppen "Haka" har curaterat och det syns alldeles tydligt att man strävat efter bredd och mångfalt i uttryck, och det har man verkligen lyckats med.
Uppsalakonstnären Gunnar Stalands stora och mäktiga skogslandskap i kol står för ett slags narrativt urtecknande, medan Kristoffer Palmgrens ”Sju dagar, sju nätter”, som består av en ställning fylld av transparanta blad där en planta, via elektriska impulser, har uttryckt sig, har en renodlat konceptuell utgångspunkt. Skalan blir mycket vid.
Aski Dahl och Ellinor Lager låter linjerna bli tredimensionella. Jenny Nordberg trevar över den egna kroppen och fångar i realtid sina intryck i färg i ett inspelat performance. Mattias Hellbergs tecknade, mycket naturalistiska kvitton ligger i en skräpig hög och expanderar i all enkelhet begreppen. José Hildebrands videos där han tecknar av medtrafikanter på spårvagnar och tunnelbanor och låter bilderna ersätta reklamen i vagnarna är direkt oemotståndliga annekteringar av offentligt rum.
Ylva Trapp gör vidare, genom att teckna av små detaljer i konsthallen i skala 1:1 och placera teckningarna över den avtecknade ytan en fin illustration av en skapande blick.
Faktum är att samtliga deltagande verk vore värda att nämna. Det beror dels på att urvalet är bra, men kanske i ännu högre utsträckning på att hängningen fungerar så fint. Det märks att "Haka" börjar känna Köttinspektionens – knappast optimala – rum på djupet.
Ett fint urval konstnärer är det också på Åhuset, där Gijs Weijer tillsammans med sin gamla konsthögskolevän Witte Wartena har bjudit in fyra konstnärer som de känner sig besläktade med till att skapa nya verk i bläck på temat ”förgänglighet”.
Den tajta utgångspunkten bidrar, trots uttryck som drar åt olika håll, till en väl samlad helhet.
Gijs Weijer, som bor i Uppsala och är orsaken till att utställningen som också visas i Berlin har hittat hit, bidrar själv med två ganska fantastiska bilder av en svävande massa som kunde vara planeter eller bara surrealistiskt samplade omvärldsintryck hopkramade som snöbollar. Exakt men undflyende.
Witte Wartenas linjer är också exakta, men håller sig inom det föreställande och visar offentliga miljöer vars ödsliga dramatik förstärk av ett välvalt färginslag.
Ytterligare en höjdpunkt är amerikanska Laura Bruces oväntat måleriska bläckbilder av gäckande karaktärer som skulle kunna höra hemma i Klara Kristalovas mörka men obrutet underhållande menageri.
”Transience II” är avgjort en av de bättre utställningar som har visats på Åhuset.
Teckningsfrosseriet har också hittat in på Uppsala konstmuseum, där Idun Baltzersens sprakande och väldigt samtida bildvärld får möta Peter Tillbergs stora, tunga kolteckning ”Vampyrangrepp” från 1981. Tillbergs mörka, runda form har storleken och ett väldigt direkt tilltal gemensamt med Baltzersens mestadels kvinnliga gestalter som med ryggarna mot rummet klättrar på väggarna i ett trångt, nästan klaustrofobiskt kollage.
Utställningen känns visserligen lite inklämd i ett rum med många dörrar, mest avsett att passera, men om man stannar upp går det att vila i den ganska följsamma dialogen som uppstår mellan verken.