Där jag kommer ifrån säger man ”tut!” stället för ”ursäkta” när man är tvungen att preja en annan kundvagn i matbutiken. Det tog sina modiga år att landa i den svenska trevligheten, trots att jag inte kommer särskilt långt ifrån öster, och dessutom från ett land som länge var Sveriges östra halva. För oss finländare är det en gåta hur svenskar kan beskriva sig som tysta, och även om jag senkommet, efter ett par decennier i landet inte bara accepterar lite bubblande småprat när jag stöter ihop med någon avlägsen bekant som jag inte minns namnet på, utan till och med gillar det, så vet jag att det finns andra och kärvare sätt att kommunicera som fungerar ungefär lika bra.
Det är naturligtvis alldeles för enkelt att uppfinna och exploatera nationella särdrag. Och dessutom ofta bara destruktivt. Men ibland är det svårt att låta bli. Miika Nousiainens populära roman ”Hallonbåtsflyktingen” (som också blev en vidrig film) är ett relativt lyckat exempel på en satir över den finska blicken på Sverige. Och en del av det beror på att huvudpersonens längtande blick på de svenska papporna – som faktiskt verkar vilja umgås, och skratta, med sina familjer på chartersemestern – inte enbart är tagen ur luften.
När jag ställer mig framför de tre meter höga teckningarna av den finska konstnären Stiina Saaristo på Uppsala konstmuseum kan jag på ett besläktat sätt inte låta bli att konstatera att de skiljer sig radikalt från den svenska stjärnan Linn Fernströms bilder, trots att de bägge konstnärerna ur ett perspektiv har mycket gemensamt.
De arbetar båda gärna med en gestalt som delar många väsentliga drag med det egna jaget, frossar i kroppslighet, gör föreställande, tekniskt drivna bilder och har en förkärlek för visuella utropstecken när de bygger sina motiv. Likafullt är de väsensskilda. Linn Fernströms bildvärld är alltid seren och vacker, medan Stiina Saaristo söker det groteska, fula och grova. Det vore naturligtvis felaktigt att påstå att svenska konstnärers mörker alltid dras med ett vackert skimmer, men jag vågar ändå påstå att Saaristo företräder en skola av aggressivt utlevande och mörka självporträtt som är betydligt starkare i det finska konstlivet än i det svenska.
I Stiina Saaristos ganska oemotståndliga konst finns det inget som är insmickrande. I ett verk som delar utställningens titel möter vi en askunge som iklädd en genomskinlig negligé och en lurvig kattmössa sitter på en stol i ett rum som är belamrat med detaljer – tomma spritflaskor, tops, yoghurtburkar, nagellack, ett helt gäng kattungar, en gasballong i form av en fjäril, blinkande julgranslampor, pennor, en halvt dold Jesusbild och skrynkliga pappersbollar. På fötterna har gestalten skotskrutiga tofflor och bakom henne syns en storblommig tapet. Ögonen är uppspärrade och minen ett bisarrt mellanting mellan desperat och neutral. Det krävs inte särskilt mycket Freud för att tolka Saaristos gestalter som mindre välmående och direkt oanpassliga. I den nästan militanta gurlesken finns en skoningslös kritik av ett samhälle som vill infantilisera sina invånare, i synnerhet de som dras med ett kvinnligt genus.
Det är snudd på magiskt att se vad Saaristo bara på ett tekniskt plan kan åstadkomma med blyerts och färgpenna, och än mer slående att gå det gatlopp som hennes bilder utsätter sina betraktare för. Den stora gestalten återkommer i merparten av bilderna, prövandes en rad etablerade kvinnoroller som om hon parafraserade Cindy Shermans ikoniska ”Untitled Film Stills”, men i ett parallellt universum där hon inte behöver bry sig om att hennes ålder och utseende skär sig med de förväntningar som är applicerade på den aktuella rollen. Gestalten ber, leker med dockor, testar ett manligt genus, är dekadent drottning, ängel och fe. Minspelet pendlar mellan apati och direkt mordlust. Här har ”the madwoman in the attic” sparkat ut den låsta dörren och promenerat ner för trappan och ut i samhället. En helt magnifik attack.
Fotnot: Gurlesk syftar på en strömning som kombinerar flickrumsestetik med groteska inslag. Ordet är bildat till engelskans girl och burlesque.