Oändligt långsamt, nästan outhärdligt sakta, rör sig gestalterna i den amerikanske konstnären Bill Violas videoverk.
Vår hetsiga samtid där de snabba klippen snarast är idealet möter ett helt annat, eftersinnande, krävande berättarsätt i hans verk som nu, med anledning av 500-årsjubileet av Reformationen, visas i Uppsala domkyrka.
I det sekulariserade Sverige är jubileet inte särskilt uppmärksammat.
Annat är det i stora delar av Europa där Martin Luthers berömda 95 teser på kyrkporten i Wittenberg fortfarande är levande historia.
Att visa sin konst i kyrkorummet är nu ingen nyhet för Bill Viola, som ofta brukar en religiös, kristen metaforik.
I St Pauls Cathedral i London finns två Violaverk, varav det ena, Martyres, också ingår med en del i Uppsala domkyrkas utställning. Den omfattar fem verk plus ett sjätte som fått sin kongeniala placering i det som en gång var slottskyrkan på Uppsala slott.
Det är samarbetet med Uppsala konstmuseum och Museum Gustavianum som föranlett denna placering av verket "Observance" från 2002.
Prästen Kristin Windolf Granberg är den som drivit idén om en Violautställning i Uppsala, liksom curatorn Linda Wallenberg som i samarbete med Violas hustru och samarbetspartner, konstnären Kira Perov, arrangerat utställningen av en samtidens mest betydande konstnärer. Själv har Viola varit förhindrad att delta i arbetet.
Man har beskrivit Bill Viola som den digitala tidens Rembrandt i ett försök att definiera hans förhållande till konsthistorien och för att markera hans virtuositet.
Något som verkligen synliggörs i den här utställningen, där inte minst Violas egenart som en konstnär orädd inför det som kunde beskrivas som patetik och känslosamhet blir synlig.
När samtiden favoriserar ironi och distans väljer Viola allvar och närhet.
I stället för kyla ”målar” han med värme, och i sina gestaltningar av mänskliga känslor väjer han inte för de allra starkaste uttrycken.
Han behandlar de stora frågor om liv och död som alltid varit mänsklighetens, och han gör det genom att driva känslouttrycken till det yttersta i långsamma, magnetiskt expressiva filmningar.
Ett mästerverk är tveklöst verket "Observance" på Uppsala konstmuseum, där konstmuseichefen Daniel Werkmäster curerat utställningen.
En grupp människor rör sig i Violas vanliga slow-motion-filmning, stannar till och betraktar något för åskådaren osynligt, rör varsamt vid varandra som för trösta eller stötta, vänder sig sedan bort med hela det mänskliga känsloregistret utryckt i sina ansikten och ögon.
Vad det är de har iakttagit får vi inte veta, kanske en katastrof, kanske har de ställts ansikte mot ansikte med sin egen dödlighet?
Tanken är inte främmande när det gäller ett konstnärskap som så modigt tar frågorna om liv, död, födelse och förgänglighet, men också om möjlig återuppståndelse till livet på allvar. Även sådana motiv ingår explicit i hans konstnärskap.
Violas relationer till konsthistorien har redan nämnts, och till konstmuseets utställning hör en vägg med 1600-talsmålningar ur samlingarna som man låter samtala med Violas verk.
Här finns bl a Martin Luther i en liten målning av Lucas Cranach d ä, David Klöcker Ehrenstrahls självporträtt och Abraham Wuchters kända målning av Drottning Christina, som alla möter sina sentida medmänniskors blickar i Violas verk.
Ett storartat grepp, som lyfter in Violas konst och vår samtid i renässansens och barockens gårdag.
Även domkyrkans magnifika rum erbjuder sådana dialoger och samtal om livsfrågorna över tidsgränserna.
Ett av de utställda verken kommer att stanna kvar i domen och bli ett beständigt inslag i kyrkorummet. Att Anders Widoffs Mariaskulptur nu står som tyst vittne till utställningen visar på konstens suveränt gränsöverskridande egenskaper.
En bärande metafor i Violas estetik är vattnet, renande, livgivande men också hotfullt, och alla aspekterna får en tydlig gestaltning i hans verk. I videon Ablutions ser man ett par händer långsamt tvätta sig i rinnande vatten, i "Visitation" översköljs de båda kvinnogestalterna av strömmande vatten, och i "The Encounter" vandrar ett par kvinnor slutgiltigt ut i ett vattenlandskap där de försvinner.
Att vattnet är både livets början och dess slut tydliggörs med största respekt.
Och i videon "The Tempest" slutligen känns Bill Violas konst nästan profetiskt dagsaktuell och samtidigt tidlös i skildringen av människor på väg att drunkna och förgöras av översvämmande vatten.