För några år sedan producerade Victoria and Albert Museum i London den numera turnerande utställningen ”David Bowie is”, som med huvudet före dök ner i rockikonens arkiv av scenkläder, låtskisser och gamla lappar. Att frossa i en artists arkiv blir lätt ett stumt självändamål som bara riktar sig till den mest hängivet kravlösa skaran av beundrare som levt sig in den aktuella artistens produktion och liv i en så hög utsträckning att varje föremål av seg memorabilia-karaktär blir en spegel som bekräftar någonting i det egna jaget.
Bowie-utställningen har på goda grunder beskrivits som ett undantag från regeln – alla narcissistiskt sparade lämningar av hans gärning lägger sig liksom som ett spår i ett större lager av tid och berättar en historia utöver den mest förväntade. Impulser som har hämtats från andra, impulser som har skickats vidare. Spår som på något sätt har behållit sin relevans eftersom konstnärskapet aldrig har gått in för att konservera eller vila i sin egen storhet, utan bara fortsatt framåt med samma höga krav och samma höga grad av disciplin.
Att ge sig in i arkivet som bygger på Marina Abramovićs fyra första verksamma decennier som performancekonstnär ger ungefär samma känsla. Att Abramović idag rutinmässigt beskrivs som en levande legend som personifierar begreppet performancekonst beror inte på att hon alltid varit bäst eller först, utan snare på att hon så ihärdigt varit rätt placerad, tagit de rätta intrycken och själv blivit en influens. Och, kanske framförallt, på att hon aldrig har tillåtit sig att arbeta med förminskad intensitet.
Det finns förstås skillnader mellan tidiga och sena verk. De senare bygger möjligen på mindre nakenhet, blod och chockverkan än de tidigare, men samtidigt återkommer samma teman gång på gång. Det går också att beskriva konstnärskapet som en rörelse från ett utforskande av vad kroppen klarar till en mer andligt orienterad utmaning. Men det blir en förenkling. Kropp och själ, ande, intellekt eller vad man nu vill kalla den del av människan som är inte har en tydligt fysisk definition har alltid varit intimt sammankopplade hos Marina Abramović. Jaget prövas alltid tillsammans med sitt skal. Skillnaden kan förefalla stor mellan att naken krypa fram till en industrifläkt och bli medvetslös av lufttrycket, som i ”Rythm 4” (1974), och att under 736 timmar sitta tyst på en stol och ha ögonkontakt med en besökare i taget, som Abramović gjorde på Moma i ”The Artist is Present”, som 2010 blev hennes riktigt stora genombrott, men kräver samma grad av övertygelse och engagemang.
”The Cleaner” är som titeln antyder en skåpstädning som metodiskt går igenom stora delar av en lång karriär. I utställningens första sal visas tidiga, och förvånande fina, målningar och teckningar från tiden på konsthögskola i Belgrad, och sedan drar hitmaskinen igång. Lämningar i form av skisser, nya sammanfattningar i ett lådarkiv, filmdokumentationer, rekvisita och en rad ”reperformance”, där inbjudna konstnärer återuppför kända verk blir en kavalkad av bekanta hits som kan tävla med vilken ”Abba Gold” som helst. Det vi får följa är i själva verket den samtida performancekonstens utveckling från tidigt 70-tal till idag. Marina Abramović hugger sig i händerna, utsätter sig för nyckerna från en beväpnad publik, skär sig i magen, är nära att kvävas liggandes inuti en brinnande femuddig stjärna. Uppväxten i ett partitroget, disciplinerat och kärlekslöst hem i Titos Jugoslavien återkommer gång på gång. Inkarnationen av Smärtomannen, den lidande Kristus, likaså.
Samarbetet med kollegan och partnerna Ulay får en storslagen sal. Under nästan två decennier gör duon allt tillsammans. ”Breathing in/breathing out” där de i en lång kyss koldioxidförgiftar varandra är en odödlig klassiker.
Det lika uppmärksammade verket ”Balkan Baroque”, från 1997, där Abramović i en skoningslös kritik av kriget på Balkan under fyra dagar satt vitklädd på en hög av ruttnande djurben och sjöng folksånger samtidigt som hon putsade benen är fortfarande effektivt. På Moderna blir en hög stinkande ben och några videos en fungerande åminnelse.
Det går att anföra klagomål på en del av Marina Abramovićs arbeten. Inte minst för att hon på senare år har gjutit sina verk med new age-svävande förklaringar om energier och liknande. De återkommande kristallerna är svåra att intressera sig för. Och det som ska vara en burlesk eroticism i det stora videoverket ”Balkan Erotic Epic” blir i bästa fall buskis. Men inget går egentligen ut över helheten. Det får dra åt vilka håll som helst, så länga intensiteten bibehålls. Och den dallrar i snart sagt varje verk Abramović har gjort.
Ibland är för mycket alldeles lagom.