Synonymordboken säger ”negativ samhällsvision” och termen dystopi används ofta i litterära sammanhang där en författare tecknar en framtid utan ljuspunkter. Den kanadensiska författaren Margaret Atwood skrev 1985 romanen ”The Handmaid’s Tale”, på svenska ”Tjänarinnans berättelse”, en skrämmande skildring av ett samhälle som våldtagits av en fundamentalistisk sekt som håller framför allt kvinnorna i ett järngrepp. Romanen har nu, i vårt ideologiskt vilsna 2000-tal, blivit tv-serie och förlaget har givit ut den något reviderade texten i pocketversion.
När Uppsalakonstnären Penja Hesselbäck titulerar sin utställning ”Greetings from Dystopia” väntar man sig möjligen något liknande; en framtidsskildring 2018 skulle inte vara omöjlig att beskriva som en dystopi.
Men med konstnärens suveräna rätt att självsvåldigt vända upp och ner på invanda begrepp låter Penja Hesselbäck sina fotografier i stället få titlar som signalerar ett helt annat motiv än det man ser. På bilden av en nöjespark syns inga glittrande neonljus i bjärta färger; hennes nöjespark är en vintrig vy där snöovädret nyss tycks ha dragit fram över marken och de knotiga avlövade trädens grova, vitpudrade stammar. Knappast en plats för nöjesliv. Fotografiet med titeln ”Happy Hour” skildrar inte en mysig krog med specialpris på öl . Happy Hour i Hesselbäcks version är ett dystert nattligt landskap där de tunga mörka molnen ligger som ett lock över hela bilden.
Så fortsätter utställningen i bild efter bild att presentera bilder och texter som motsäger varandra, ett slags ironiska påståenden som ger bilderna en egen oväntad innebörd. Den slokande vissna växten i Hesselbäcks fotografi har titeln Up and coming, fast det egentligen är en bild av förgänglighet och död vi har framför oss.
Penja Hesselbäcks intelligenta fotografi tvingar betraktaren att ompröva slentrianmässiga begrepp. Och då handlar det alls inte bara om de yttre landskapen utan lika mycket om det inre mörker som vi gärna vill förneka, den ”dåliga plats” som ordet Dystopia i sitt grekiska ursprung betyder.
Hesselbäck gör tvärt om: hon får oss att acceptera även det mörkret; nog är det en ovanligt trösterik utställning. Dessutom har konstnären haft den goda smaken att inte fylla utställningsrummen med för många bilder. Här tillåts varje enskilt fotografi att förmedla sitt budskap utan att störas.