Titeln på konstnären Enno Halleks nya utställning är lovande: ”Portable Sunset Forever”. Bärbar Solnedgång för alltid. Solnedgången är Enno Halleks signum, inspirerad av hans uppväxt på havet utanför Estland men också av flykten över havet till Sverige, där han utbildade sig till konstnär, blev konstprofessor och nu kan räkna många av dagens unga framgångsrika kvinnliga konstnärer som sina elever.
13 år efter sin senaste utställning på Akademien, ”Bakom regnbågen”, har han återigen fyllt salarna. En retrospektiv av den 87-årige målaren? Nej, hellre en improvisation. Och så man tar till sig detta överdåd av färg och form, denna aldrig sinande variationsförmåga som egentligen i grunden bygger på några få delar. Fraktaler, former som upprepar sig själva, som grenarna i ett träd.
Här finns porträttet av konstnärskollegan van Gogh (med det enda örat som upphängningskrok) här finns blinkningar till en annan viktig föregångare, Kandinsky, vars teorier om den vita färgen kommenteras i Halleksk version.
Genom hela sitt 60-åriga skapande har Enno Hallek haft ett öppet sinne för konstens och verklighetens utveckling och förändring och samtidigt varit sin egen estetik trogen. En estetik som visat sig vara inte bara bärbar utan även bärande, en kärlek till livet och till konsten i alla dess yttringar. Hans målning/skulptur ”In which directions” från 1969 är nog den bästa sammanfattningen av detta ofattbart rika konstnärskap. Här pekar konstnären konkret med hela handen i en bestämd riktning, men verket är samtidigt en vägvisare åt rakt motsatt håll. En så rik skaparkraft låter sig inte stängas inne av politiska eller konstpolitiska trender.