PĂ„ vĂ€g mot Nationalmuseums stort uppbröstade presentation av Auguste Rodin pĂ„ Konstakademien gĂ„r jag genom Stockholms centralstation och passerar stora grupper nyanlĂ€nda flyktingar och nĂ„gra bord dĂ€r volontĂ€rer frĂ„n Röda korset har satt upp lappar dĂ€r det stĂ„r âVĂ€lkommen till Sverigeâ. Rodin brukar antingen beskrivas som den sista klassiska skulptören eller som den första moderna, men oberoende vilken fot man vĂ€ljer kĂ€nns hans verk ohjĂ€lpligt fast i en ganska vĂ€rldsfrĂ„nvĂ€nd och muggig konsthistoria och dras med en museal salongskĂ€nsla som inte nödvĂ€ndigtvis har en sjĂ€lvklar plats i samtiden. NĂ€r jag gĂ„r genom en pĂ„gĂ„ende katastrof kan jag inte lĂ„ta bli att fundera pĂ„ om Rodin verkligen har nĂ„gon relevans idag.
Som utstĂ€llning betraktad stĂ„r det emellertid snabbt klart att âRodinâ Ă€r lyckad. Inte minst för att de ganska smĂ„ gallerierna pĂ„ Konstakademien anvĂ€nds pĂ„ ett fördelaktigt sĂ€tt och kĂ€nns trots skogen av tredimensionella objekt inte överhĂ€ngda utan snarare som nĂ„got av en intim ateljĂ©. Det första som möter besökaren Ă€r en gigantisk version av âTĂ€nkarenâ, ett av Rodins absolut mest kĂ€nda verk. Den muskliga men melankoliska mannen som fundersamt lutar sitt huvud mot sin hand har sĂ€llskap av en parad dĂ€r mĂ„nga av konstnĂ€rens frĂ€msta verk ingĂ„r. Rodin arbetade i en klassisk tradition, men ville att hans skulpturer skulle stĂ„ för sig sjĂ€lva, och inte bara tolkas utifrĂ„n traditionella mönster, vilket var nog sĂ„ radikalt. En uppenbar tanke i presentationen Ă€r att lĂ€gga fokus pĂ„ de detaljer som gör att Rodin kan tituleras bĂ„de som den förste och den siste. Den omstridda âBronsĂ„ldernâ, som visar en naken manskropp pĂ„ vĂ€g att strĂ€cka pĂ„ sig, höll till exempelvis pĂ„ att kosta skulptören en karriĂ€r eftersom den i avsaknad av idealiserade detaljer anklagades för att vara ett fuskverk gjutet direkt pĂ„ modellens kropp. Det mĂ€nskliga uttrycket var viktigare för Rodin Ă€n att placera verket i en tydlig kontext av vad som idag skulle kallas storytelling.
LÀngst in i utstÀllningen finns en avdelning som genom nÄgra exempel belyser Rodins stora inflytande ocksÄ pÄ den skandinaviska konstscenen. Som den stora dominanten i Paris var Rodin vid förra sekelskiftet förstÄs nÄgon som de nordiska konstnÀrerna gÀrna besökte, och mÄnga av dem har sjÀlva beskrivit sig som elever till den store mÀstaren, trots att de kanske snarast fick nöja sig med en rundtur i ateljén. Carl Milles, Agnes de Frumerie och Carl Eldh hör till dem som pÄ ett sjÀlvklart sÀtt anammade Rodins friare blick. Anders Zorn, som en av dÄtidens kommersiella superstjÀrnor, polade sjÀlvfallet ocksÄ med Rodin och det Àr i ett litet möte mellan de bÄda giganterna som Rodins relevans för samtiden avtÀcks.
I en glasmonter stĂ„r en liten skulptur av Zorns omisskĂ€nneliga hand. âNymf och faunâ visar en dallrande vĂ€llustig scen som kĂ€nns hopplöst förlorad i de lager av historia och strukturer som Zorn arbetade i â hans kĂ„ta mytologiska varelser ska bara behaga och leverera ett enkelt svar. Kontrasten mot de omgivande kropparna av Rodin Ă€r gigantisk. Rodin vill inte placera sina kroppar i en given berĂ€ttelse, tvĂ€rt om. Han skalar bort sĂ„ mycket han kan och avlĂ€gsnar historia, status och förutfattade bestĂ€mda tolkningar. Han söker efter mĂ€nniskan som sĂ„dan, efter en gemensam grundform som vi alla kan spegla oss i. Det vore en överdrift att pĂ„stĂ„ att han lyckas fullt ut, men det stĂ„r alldeles klart att han försöker. Och precis dĂ€r har han fortfarande en hel del att lĂ€ra vĂ„r samtid.