Människan är ett komplicerat stycke kött. Bara i ett biologiskt perspektiv händer det så mycket i en kropp att helheten är svår att överblicka. Och vid sidan av det inomkroppsliga måste varje subjekt dessutom förhålla sig till gravitation och andra förutsättningar som jordklotet som vår expanderande kropp dikterar i sin allt risigare kondition. Lägger man dessutom till de drifter och intellektuella aspekter som separerar människan från åtminstone merparten av de andra djuren så blir det nästan för mycket. Det är inte konstigt att vi misslyckas och verkar predestinerade att leda oss själva mot en storslagen undergång samtidigt som vi på civilisationspyramidens kommersiella topp gör vårt yttersta för att framstå som lyckliga.
Utställningen ”Earthly Powers” utgår från den komplexitet som antyds i det ovanstående och utgångspunkten – att föra samman den mångsysslande butohkonstnären SU-EN med Ebba Bohlins mer konceptuellt orienterade performancekonst och köttfesten i den holländska 1500-talsmålaren Pieter Aertsens direkt hypnotiska oljemålning ”Slaktarboden” – är onekligen lovande. Och visst blir mötet mellan trion ett komplext exempel på den skvattrande förruttnelse som är det mänskliga ödet.
”Slaktarboden” tillhör tveklöst höjdpunkterna i Uppsala universitets konstsamling, och det är glädjande att se samlingen aktiverad och i ett sammanhang som inte bara är musealt. Det är precis så här aktivt som Uppsala konstmuseum bör använda akademiens verk. Att bara ha universitetskonsten som ett tvångsförvaltat, statiskt diorama gagnar ingen av parterna.
Aertsens stora oljemålning utgår som merparten av sin tids konst från religiösa motiv, men det som utmärkte konstnären var att han flyttade fokus från de heliga scenerna till de profana och i ”Slaktraboden” skymtar de bara i bakgrunden, medan huvudparten av bilden upptas av ett stort utbud av slakteriprodukter. Flådda kroppar, ett kohuvud, korvar, fiskar och slaktgryn. Förutom att ge en bild av en 500 år gammal shoppingtur handlar målningen givetvis om den kombination av andlig och fysisk spis som krävs för att den mänskliga organismen ska kunna vandra vidare. Målningen presenteras ensam i utställningens största sal, vilket ger mötet med bilden en sakral och effektiv tyngd.
Det är inte särskilt förvånande att koreografen SU-EN känner sig besläktad med Aertsens bild. Hennes mycket fysiskt påtagliga uttryck arbetar på sätt och vis med precis samma tematik som den manieristiska1500-talskonstnären, vilket också blir tydligt i videoverket ”Voracious – glupskhetens kropp”. I en stor cirkel av hö och ruttna äpplen gestaltar konstnären i några sammanhållna scener en rad mänskliga tillstånd, som hunger, åtrå, desperation, törst och glupskhet, genom att morrande, stönande, väsande och smackande möte den ruttnade frukten med sin kropp, ibland i sällskap av en minigris som faktiskt gör en utmärkt prestation som ett exempel på hur nära de övriga djuren också det mänskliga köttstycket kan vara ibland. Scenerna flyter elegant in i varandra och det stora formatet gör att allt kommer kväljande nära. Några närbilder där konstnärens kropp långsamt och pulserande dyker upp och lösgör sig från den fermenterade frukthögen är extra påtagliga och bidrar framförallt till att ge verket något som koreografens föreställningar, som är den form där hennes konst mest kommer till sin rätt, inte kan göra på samma sätt.
I jämförelse med SU-EN:s drypande och ibland magvändande konst framstår Ebba Bohlins inspelade föreställningar som svalt intellektuella, vilket behövs i helheten. Bohlin gestaltar inte heller bara utgående från sitt eget subjekt utan använder ofta dansaren Sindri Runudde. I ”Transgression” möter vi en kropp som med enkla medel tar sig an det delikata problemet att illustrera att hela kroppen och inte bara hjärnan bidrar till våra förnimmelser. Dansaren kravlar här in på scenen i brygga, med magen istället för huvudet som kroppens högsta punkt, och ställer sig upp och drar långsamt ur sig ett textilt tarmpaket som sedan blir en huvudbonad. En mycket tydlig och faktiskt rolig illustration av den tvetydighet som vi tenderar att behandla våra kroppar med. Lika direkt är ”A tendency to move toward a center of attractive force”, där samma kropp gång på gång rullar ned för en trappa – på en gång utelämnad till gravitationens kompromisslöshet och i suverän besittning av en kroppskontroll som gör motstånd mot densamma.
”Earthly Powers” formulerar egentligen varken frågor eller svar, men bjuder på ett tillstånd som är osäkrat och öppet. För att få ut det mesta möjliga av utställningen bör man passa på att se den i samband med något av de performance som ingår i programmet.