"Dagens målare gör allt"

Hur ser det nordiska måleriet ut så här några år in på 2000-talet? Ett svar, inte nödvändigtvis det enda, ger den stora Carnegie Art Award-utställningen som nu nått Stockholm och Konstakademien. Det är 9: e gången som investmentbanken Carnegie arrangerat denna stora mönstring av måleri från de nordiska länderna. (Turbulensen i finanskrisens spår har således inte rubbat Carnegie i rollen som konstsponsor).

Med måleri kan man i vår "postpostmoderna" tid mena i stort sett vilken teknik som helst; det är länge sedan gränserna mellan genrer bevakades, och Carnegiefolket har numera också insett detta. Det innebär att årets version är en utställning som inte bara saknar tema - varje deltagare medverkar med sitt eget koncept- utan också att teknikerna är nästan lika många som de utvalda konstnärerna. En jury sammansatt av högdjuren inom nordisk konst har sållat fram de 23 konstnärerna, ett förhållande som i sig borde borga för en hög kvalitetsnivå. Att det finns en baksida med detta förfarande med risk för en alltför snäv konsensus i juryn är givet, men resultatet av juryarbetet stärker inte en sådan misstanke. Carnegie Art Award 2010 ger utrymme även åt det ännu inte helt etablerade måleriet.

Vad gör då dagens "målare"? I stort sett allt: de målar med filmkameran, som norska A K Dolven som låtit sin kamera svepa långsamt över hängande herrskjortor med resultat ett icke-föreställande, abstrakt måleri som är lika vackert som originellt. De använder videotekniken, som finländaren Seppo Renvall. Hans icke-berättande, extremt renskalade film Exotique hör till utställningens främsta verk. Kala vita väggar panoreras, mänskliga gestalter skymtar sekundsnabbt förbi, en ljudmatta av musik och fågelsång ligger som en osynlig bakgrund till det närmast minimalistiska bildflödet och förstärker det magiska (exotiska?) intrycket. Kjersti G Andvig, Norge, har använt den traditionellt kvinnliga stickningskonsten för att gestalta en dödsdömd amerikansk fånges cell i verket No one here is innocent, medan svenska Anastasia Ax valt skulpturala objekt som rekvisita i sin performance The Kid Below.

Andra, som Kristina Jansson, väljer att vidareutveckla måleriets grunder med färgen som sitt medel i narrativa bilder. För sina berättande målningar av ett märkligt, nästan maniskt husbygge tilldelas Jansson andrapriset på 600 000 kronor.
Andra målare ansluter sig till en snarast abstrakt tradition, bland dem de just nu på svensk konstscen mycket uppmärksammade Astrid Sylwan med sin droppformade kolorism i dekorativa kompositioner, och Sigrid Sandström, som använder färg och form till att bryta upp och problematisera bildytor och rumsligheter.

Radikalast i sin stränga, konsekventa minimalism är utställningens äldste deltagare, islänningen Kristján Gudmundsson, född 1941. Sina svarta och vita monokromer har han placerat i metallådor där de nu vistas bakom ljuddämpande galler; Gudmundssons verk är i ordets verkliga mening gränsöverskridande, och förstapriset på 1 000 000 kronor känns inte enbart som ett tack för lång och trogen tjänst utan är tvärtom väl motiverat utifrån rent konstnärliga aspekter.
Tredje pris tilldelas svenske Felix Gmelin, som fortsatt att botanisera i sin fars efterlämnade filmer. Här kombinerade med måleri på duk - tveklöst också det ett medvetet och effektivt sätt att vidareutveckla måleriets gränser. 400 000 kronor är det icke föraktliga belopp som tilldelas tredjepristagaren. Fjärde pris, ett stipendium på 100 000 kronor, går till en ung "lovande" konstnär, den här gången till 29-åriga Marie Söndergaard Lolk, Danmark, som enligt juryn primärt undersöker måleriets materialitet, ett samtida förhållningssätt värt att uppmärksamma.