Marie-Louise Ekman. Det tar inte mer än 17 minuter att spankulera från Stockholms tågstation, längs med Hamngatan, genom Kungsträdgården och över bron till Skeppsholmen och Moderna museet. En perfekt liten tur, även en helt vanlig vardag efter jobbet.
Jag klev av tåget från Uppsala häromkvällen och gjorde just den promenaden för att möta upp med två väninnor i början av sina bästa år. Har man ett par sådana skulle jag säga att de är det perfekta sällskapet för att gå och se Marie Louise Ekman-utställningen som visas på Moderna fram till 17 september.
Varför hör man sällan talas om konstcirklar förresten? Varför verkar det betydligt vanligare att diskutera läsupplevelser med en grupp vänner än att gå och se konst tillsammans med efterföljande samtal?
Den här retrospektiva utställningen, den största presentationen av Ekmans varierade konstnärskap hittills, med 350 verk, skulle i vart fall lämpa sig ovanligt väl för en sådan cirkel.
Den spänner över flera olika genrer: måleri, film, skulptur, mobilfilmat, serieteckning... dockskåp!
Familjen, dess symboler, dess inredning och livet i dess hägn har alltid varit ett centralt tema för Marie-Louise Ekman.
Det mest påfallande hos henne är annars intresset för, och underminerandet av, hierarkier. Enbart ”Konst” i sig kan ju faktiskt ha något ärevördigt och upphöjt över sig, som en kulturform med hög status.
Marie-Louise Ekman tar omedelbart udden av all snobbighet med en prutt eller en rap, en naken rumpa ur vilken det trillar små bajskorvar, eller en öppen mun ur vilken det sprutar mat och bestick – eller genom att hon lånar formen från med folkliga bildgenrer, som tecknade serier.
En av de kolleger hon tagit intryck av är 1900-talskonstnären Olle Baertling, vars ideal var vetenskapsmannens förhållningssätt. Hon refererar i några verk till dennes geometriska mönster och spetsiga vinklar.
Symptomatiskt nog blir Marie-Louise Ekmans replik på hans typiska, raka konturlinjer: en pastellfärgad glass som målar en skär, barbapappa-lik figur. Eller röd konfetti. eller en rosa korv som sprängs, mot en bakgrund av Baertlingvinklar. Marie-Louise Ekman är inte de raka linjernas kvinna.
En ständig lekfullhet är hennes signum. Hon känns närmast dadaistisk (och stundtals surrealistisk) i sitt förhållningssätt.
När man kliver in i den stora salen på Moderna museet med hennes samlade verk är det som att kliva in i en egen värld av experimentvilja, knasighet, obändig kreativitet, anarkism.
Här är saker rosa, plastiga, stolliga, ulliga eller obändigt kreativa… men har också en tveklöst allvarlig klangbotten.
En konstellation hon återkommer till är som sagt (kärn)familjen och hemmet. Hennes egen ursprungsfamilj bearbetas, och tydligen har hon själv sagt att uppväxten och skolåren enbart handlade om att passa in och göra rätt – på ett traditionellt sätt. Något som hon sedan revolterade emot från och med tjugoårsåldern, och det med besked.
Därför fungerar också den storslagna fondväggen med en målning som är en kopia av en scenografi av Marie-Louise Ekman, ursprungligen använt i en dansföreställning och föreställande rosa kroppsdelar (ett bröst, ett öra etc) alldeles utmärkt i rummet bredvid. Där har curatorn Jo Widhoff låtit Ekmans uttryck gästa den permanenta, ordinarie utställningen med företrädesvis manliga giganter som Edvard Munch och Pablo Picasso.
Hon är både där i dialog med dem och den modernistiska traditionen, men också, kan man misstänka, för att ta ner dem på jorden, så att säga, från deras numera upphöjda position. Man kan sitta på diskret utplacerade persikofärgade plastbänkar och betrakta de berömda mästarna.
Nu är Marie-Louise Ekman själv långt ifrån någon underdog.
Hon har varit en mäktig kraft i kultursverige, både som rektor för Kungliga Konsthögskolan och som chef för Dramaten under ett antal år på 2000-talet.
Även detta har hon reflekterat över, och jag vill varmt rekommendera de femtiotalet (sic!) kortfilmer från hennes konstprojekt under de åren: ”Den dramatiska asylen”. Avsnitten visas på utställningen, men vill man hellre ta del av dem hemma finns många av dem på Youtube.
Den är en både humoristisk och en sofistikerad kommentar till den överordning som ett statusfyllt chefsskap innebär.
Dessutom helt nödvändig om Marie-Louise Ekman, som lätt tar ner andra monument. med prutt eller pastellfärg, ska förbli trovärdig.