Två saker talade egentligen emot torsdagens konsert; dels att konserten, kallad ”Våryra”, utspelades vid en tidpunkt som snarare liknade kall förvår eller senvinter, dels att detta beklagligtvis var sista konserten för Paul Mägi i egenskap av chefsdirigent efter 13 års trogen tjänst.
Men saknades värme utomhus fanns det desto mer av den varan i konsertmusiken och dess utförande. Två ungefärligen samtida tonsättare, den något äldre ungraren Béla Bartok och den något yngre ryssen Dmitrij Sjostakovitj, fick visa upp både sina gemensamma och - i vissa avseenden - vitt skilda sätt att uttrycka sig i musik.
Béla Bartok var nog den mest inåtvände och analyserande av de två. Hans intresse för och forskning kring hemlandets och grannländers folkmusik gav honom nya, bitvis med kyrkotonarter besläktade, skalakonstruktioner och sätt att stapla intervall. Hans andra ”Violinkonsert”, komponerad 1937 -38 under hans mest centrala mästerskapstid, visar hur han har lyckats infånga och assimilera dessa uttrycksmedel på ett genialiskt sätt.
Den ständiga ”konkurrensen” mellan orkester/solist yttrade sig i både engagerad tävling om överhanden och ljuvlig orkesterbeledsagning till solistens halsbrytande kantilenor. Solisten Bernt Lysell behärskade sin solostämma både mästerligt rent tekniskt och med en överraskande sydländsk glöd - något man kanske inte väntat sig i Bartoks musik, men som satt perfekt. Jag blev helt betagen i hans sätt att spela tvåstämmigt med sig själv i första satsens kadens. Allra vackrast var - förstås - andra satsens ”nattmusik” med skimrande klang silverfärgad av celestan. Briljant, perfekt klangbalanserat spel av både orkester och solist.
Efter paus och innan konsertens andra och sista verk avtackades Paul Mägi och utnämndes på stående fot till orkesterns Förste Kapellmästare. Låt oss hoppas att vi kan få åtminstone gästbesök då och då av denne eminente orkestertämjare!
Dmitrij Sjostakovitj avlade examensprov vid konservatoriet i Petrograd då han som 19-åring(!) hade komponerat sin första symfoni. Detta verk fick vi nu höra nästan på dagen 91 år sedan uruppförandet 1926. Musiken i denna symfoni visar en tonsättare som förvånansvärt tidigt har mognat till den grad att han vet precis vad han vill säga med musiken och hur han skall göra det. Den för honom typiska blandningen av glad, rytmisk uppsluppenhet (eller kanske ironi?) och inåtvänt grubbel, allt finns redan här, hans tvåsamhet fullt utvecklad. De två första satsernas färgrika kalejdoskop togs utsökt omhand av orkestern, med viktigs solinsatser av N-E Sparf och K Hellgren. Allra vackrast var nog den vemodiga tredje satsen, direkt följd av sista satsens skiften mellan frenesi - lugnare eftertanke - crescendo - slutlig stark triumf. Ett klang-/teknikvirtuost framförande av ett äkta mästerverk, allt noggrant övervakat av maestro Mägi. Nu är det dags för riktigt vår/sommar!