Konsertprogrammet utlovar på förhand gnistrande julstämning i Frank Sinatras anda. Men bjällerklangerna gör sig tillkänna först i början av akt två. Dessförinnan väljer firma Christer Sjögren, Kristin Amparo och Andreas Weise fritt ur Sinatras outtömliga katalog av croonerklassiker.
Just sådana hyllningskoncept kan vara en svår väg att vandra. En diger låtskatt räddar ju sällan ett halvdant framförande. Men av någon anledning brukar faktiskt Frank Sinatra tillhöra en av de tacksammare legendarerna att återuppliva. Det har inte minst Rikard Lekanders estrad-show ”Sinatra”, som fortfarande är en del av Stadsteaterns utbud, bevisat.
Göran Engman försökte med lekfull hand kasta ett ljus över den missförstådde stjärnan som fallit offer för en historiebeskrivning han inte längre kunde kontrollera. Påkostade jubileumsshowen ”Sinatra 100 år” nöjer sig dock med att avverka de rövarhistorier som numera klassas som allmänna sanningar: kvinnoaffärerna, kopplingarna till maffian, Rat Pack-anekdoterna osv.
Tematiken följer ett okomplicerat mönster, charmtrollet Andreas Weise drar en i raden av Frankie-historier (inte sällan kryddad med några teskedar pensionärssäkrad humor), som i sin tur fungerar som upplägg för Sjögren och Amparo att smasha dit i en efterföljande stämbandsprövning. Inledningen med eleganta ”New York, New York” efterföljs av just en sådan passage där Weise förtäljer historien om den italienske grabben Francis Albert Sinatra som förmodligen var ämnad för ett liv i kriminalitet om det inte vore för den extraordinära sångtalangen och USA:s på den tiden generösa gränspolitik. Övergången ger ”Mack the Knife” och fantastiska "Old Man River" en känsla av tidlös betydelse.
Weise sjunger förvisso i lika stor utsträckning som sina kollegor, men är i första hand ett prickfritt programledarämne med bångstyrigt flamslynne som inte är rädd för att improvisera i stundens hetta. Där Sjögren fungerar som den seriösa motvikten som i precis rätt tidpunkt slänger ur sig ett välbehövligt ”nu får du allt ge dig Andreas” när upptågen övergår i irritation. Alltså inte helt olikt det munhugg som Sinatra och Dean Martin ägnade sig åt under The Rat Pack-åren i Las Vegas.
Christer Sjögrens sällsynt intakta stämma i all ära. Kvällens verkliga behållning infinner sig när Kristin Amparo tillåts avfyra sylvassa nervpilar i "As Time Goes By" och i synnerhet när Sandviken Big Band spänner musklerna i ett fenomenalt swingmedley. Mina kritikerhandflator är fortfarande lite ömma efter att orkestern radat upp ett oräkneligt antal applådvärdiga soloutflykter.
Sedan får vi inte glömma Uppsalas eget svar på Sinatra, Mikael Jansson. Som utan det minsta darr på manschetten gör ett inhopp framåt slutet och gör en hjärtevärmande version av "That's Life".