Många är de kompositörer som sedan århundraden tillbaka låtit sig inspireras av myter och legender för att skapa fabulös, fantasieggande musik. Helt tillägnad denna sagans förtrollade värld var torsdagskvällens konsert med Uppsala Kammarorkester och Trio X, vilken tog fasta på tre tonsättares olika uttryck och stilar.
Carl Nielsens Aladdinsvit, baserad på berättelsen om Aladdin och hans magiska lampa från den berömda sagosamlingen "Tusen och en natt", skrevs ursprungligen som skådespelsmusik men omarbetades senare till den mer kända orkesterversionen. Av svitens totalt sju satser fokuserade Kammarorkestern på tre utav dessa, där den inledande ”Orientalisk festmarsch” framfördes med passande pompa och svulstig frasering. En finstämd stillhet vilade över ”Aladdins dröm” innan ”Afrikansk dans” virvlade igång med glödande, medryckande energi.
"Tusen och en natt" är även upphovskällan till Rimskij-Korsakovs mäktiga Scheherazade, sagan om en kvinna som överlever genom sin förmåga att berätta historier. Denna berättarkonst var också det som kännetecknade Kammarorkesterns tolkning av verket, vars narrativa tråd fick stort utrymme i Korsakovs färgrika orkestrering. Dirigenten Paul Mägi släppte skickligt fram den orientaliska spänningen i sultanens dramatiska tema, medan mer rytmiskt repetitiva passager dessvärre tenderade att blekna bort en aning. Men på det hela taget var det ett mycket proffsigt framträdande med fina insatser av alla solister, däribland violinisten Klara Hellgren i rollen som en känslig och mjuk Sheherazade.
Lennart Simonsson, kompositör tillika pianist i den framsynta improvisationsgruppen Trio X, har med Musik i Upplands specialbeställda verk gjort ett imponerande jobb vad gäller att föra in sagotemat i nutid. Hans "Pyramus & Thisbe", en kärlekshistoria à la Romeo och Julia, är en blandning av klassisk musik och jazz med ett tydligt inslag av filmmusikens estetik. Genom fem satser skildras det unga parets bitterljuva öde; i ”Heritage” låter Simonsson melodiska, spirande pianoklanger belysa familjen och traditionerna medan ”Secret Lovers” kännetecknas av en dov, förväntansfull mystik. Den hotfulla mittensatsen ”The Lioness” leker fyndigt med musikaliska taktarter, tätt följd av en skir skönhet i mötet under mullbärsträdet.
Avslutande ”Atonement” påminner om en förlåtande epilog i cineastiskt format, omgärdad av ett sagoskimmer som väckte stor uppskattning hos den entusiastiska publiken.