Tommy Körbergs julkonsert innehöll inga traditionella julsånger utan belyste istället julens sekulära baksida och vikten av att vi tar hand om varandra som goda medmänniskor.
Tommy Körberg har ett komplicerat förhållande till julen. Han tror inte på tomten, den saken stod klar tidigt under konserten. Han tror nog inte på Gud heller. Vad ska då hans julkonsert handla om? Ja, vi skulle inte behöva höra honom sjunga ”O helga natt”. I sin balansgång mellan bekanta och alltför bekanta låtar hade han valt ut en rad sällan hörda sånger som handlar om julens sekulära baksida: ensamhet, medmänsklighet, alkohol, våld och relationer som ofta inte slutar bra. Några gamla favoriter utan speciell anknytning till årstiden fanns med som motvikt: jadå, varken Rövarsången, Fattig bonddräng eller Stad i ljus saknades.
Körbergs röst är anmärkningsvärt välklingande. Han är 67 år fyllda men öser på bra och tar fortfarande de höga tonerna, inte lika höga som för 20 år sedan men nästan. Få kan hålla igång så länge. Han har gott stöd av de otroligt fina musikerna i tolvmannabandet (stämsång var dock kanske inte deras bästa gren).
Körbergs nyligen släppta CD med sånger med texter av Kristina Lugn, Björn Ulvaeus och Tomas Andersson Wij bidrog med åtskilliga nummer. Texterna är glädjande nog uteslutande på svenska, poetiska och lättflytande med ett personligt tilltal.
Allt eftersom blev konsertens moraliska budskap nästan missionerande starkt med inslag av bekännelse, visserligen alltid med en raljant underton. Hans egna misstag hölls fram som varnande exempel och sånger som ”När man faller ner” (text Mikael Wiehe) underströk hans budskap. Ta det lugnt med alkohol och droger; var rädda om varandra! Han illustrerar med att sjunga Fait accompli av Benny Andersson och En praktisk syn på saken av Sting, båda med text av Björn Ulvaeus.
Tommy Körberg älskar inte sin publik. Han är inte den som säger ”jag är så glad att vara tillbaka här i ert vackra Uppsala” eller ”ni har varit underbara ikväll, allesammans”. Mellan låtarna levererar han beska sarkasmer och förmaningar om harklingar och påslagna mobiltelefoner. Men publiken tycker det är kul.
Det rätt återhållsamma mellansnacket i första avdelningen sväller ut till en hel ståuppakt efter paus och bidrar till att konserten drar ut på tiden till två timmar och tre kvart. Litet för långt egentligen, men publiken sitter kvar.
Mot slutet tas det tunga artilleriet fram. ”Con te partiro”, text Ulvaeus, “Anthem” och “Bridge over troubled water” och efter den salvan skulle varje extranummer blivit platt. Och mot slutet fick vi veta vad Tommy Körberg tror på: människans eviga, oändliga behov av tröst.