Yngste sonen till legenden Evert Taube är väl snart själv en legend nu, fast han ingalunda är död utan fortfarande i full verksamhet. I söndags kväll besökte han Uppsala med en föreställning modellerad på dem som han gav ett antal gånger efter släppet av albumet Hommage. Ledigt klädd i nystruken skjorta med uppvikta ärmar och välpressade grå byxor gör han entré.
Efter pausen ska han rulla ned ärmarna och ta på sig kavajen. På scenen en fåtölj och ett litet bord med ett glas vatten på. Dessutom en flygel, elegant och följsamt trakterad av Peter Nordahl som excellerar i drömska, impressionistiska intron. Repertoaren är hämtad från Taubes senaste två album, "Hommage 1 och 2", och upptar huvudsakligen sånger av Olle Adolphson, Lars Forsell men också av fadern Evert.
Däremellan ett avspänt och ledigt mellansnack som låter fräscht och improviserat, påminner inte så litet om Evert, faktiskt. Anekdoterna verkar falla honom in ögonblicket innan han berättar dem trots att de säkert har levererats många gånger. Rösten har givetvis inte samma lyster och värme som i yngre år men den bär fortfarande. En talrik publik, något yngre än Taube själv, applåderar entusiastiskt.
Taube gillar sånger med tvetydiga texter, där hans litet svajiga röst håller lyssnaren i osäkerhet om vad det är som sker i det som synes ske. Niklas Strömstedts gamla Jag är förlorad igen har en förvirrande text som passar Taube perfekt, liksom Gunnar Bohmans "Låt oss gå på lyktkafét" och Carl Fredrik Reuterswärds lekfulla "Visan Ö", båda tonsatta av Olle Adolphson. Men de klassiska låtarna dominerar. Evert Taubes "Stockholmsmelodi" och "Så skimrande var aldrig havet" är förstås ofrånkomliga.
Lars Forssells "En fransman i Stockholm" likaså. Men framför allt känsliga tolkningar av Olle Adolphson, barndomsvännen som han kanske aldrig riktigt förstod sig på och minns med saknad. "Post Festum", en av Adolphsons finaste sånger, sjungs långsamt och eftertänksamt som texten befaller. "Trubbel", märkligt nog bara första och sista versen, resten ersatt av för all del eleganta pianoimprovisationer. "Nu har jag fått den jag vill ha", ibland önskad till bröllop av brudpar som inte lyssnat på hela den vemodiga texten. "Ge mig en dag" om Adolphsons älskade Österlen där han är begravd.
Till sist, som en mycket personlig sista hälsning från Sven-Bertil Taube till hans stora och hängivna publik, Lars Forssells bokslut över sitt eget liv: "Ett sista glas".