Det var verkligen en kammarorkester som grupperat sig inför konsertens första verk, Igor Stravinskys ”Danses Concertantes” från 1942. Små grupper av stråkar, trä- och bleckblåsare plus pukor, där varje instrumentalist var så gott som solist. Fem mycket korta satser avlöste varandra, där vi fick avlyssna typiska Stravinsky-drag: skarp harmonik, korta upprepade motiv nästan i ostinato-stil; snabba eller långsamma tempi - musiken var allltid fylld av en rastlös energi, något alla musiker under dirigentens säkra anvisningar mycket bra utformade. Så ger man en konsert en riktig rivstart!
Så dukades det om till enbart stråkorkester plus generalbasinstrumentet cembalo i beredskap för konsertens centrala musikverk: J S Bachs "Konsert för två violiner", stråkar och generalbas d-moll, kallad ”dubbelkonserten” med orkesterns egna konsertmästare Klara Hellgren och Nils-Erik Sparf som solister. Detta musikverk visar, kanske mer än något annat, vilken mästare J S Bach var att skriva så kallad ”absolut” ren instrumentalmusik.
Dess melodiska och harmoniska rikedom plus både solostämmornas och orkesterstämmornas kontrapunktiska väv verkar vara omöjlig att överträffa. Tolkningen var genomgående utsökt i frasering, dynamik och den ständigt skiftande tonväven. Är det någon musik jag skulle önska mig att få höra i evighet i något paradis så är det denna, gärna i just den här tolkningen.
Efter paus borde konserten ha kunnat fortsatt i samma spirituella glans, i synnerhet med musik av Arvo Pärt, denne de små medlens genomlysningsmästare. Men här erbjöds vi ett egendomligt stycke från 1976, med den ännu egendomligare titeln ”När Bach hade odlat bin”. Nog fanns där inledningsvis surr från bin i stråkspelet med repliker från blås, piano och claves-liknande ljud från slagverket. Citat ur Bachs musik skulle förekomma, men i min okunnighet hörde jag ingenting alls i den vägen. Ett nog så snyggt men i sammanhanget meningslöst stycke.
Tonsättaren Felix Mendelssohn arbete för att återuppliva intresset för J S Bachs musik är ju välkänt i musikhistorien. Som ”egen” tonsättare var han - främst i sin tidigaste ungdom - en lysande instrumentatör och klangmakare. I densammes ”symfoni nr 3 a-moll", kallad "Den skotska", visar han mest upp sig som en tonsättare i tröttsam förromantisk stil med många frasupprepningar bollade fram och tillbaka mellan instrumentgrupper. När en symfoni i moll slutar med något hymnliknande i dur känns det hela väldigt mycket som en klyscha. Om det berodde på tolkningen eller på själva musiken kan jag inte säkert säga, men det kändes lite trist att en konsert som börjat med sådan éspri skulle sluta i sådan medelmåttighet.