”Vilken otippad duo!” tänkte nog många med mig när vi såg reklamaffischerna inför den hårdrocksstylade gaytenoren Rickard Söderbergs och den glamorösa schlagerdivan Arja Saijonmaas julkonsert ”En klassisk jul”. Tänk vad lite fördomar kan ställa in det. Efter turnéns näst sista framförande i Konserthuset under tisdagskvällen har jag nämligen svårt att tänka mig ett mer givet radarpar.
Men vi tar det från början. En klassisk jul där två musikaliska världar möts och musiken står i centrum – så presenteras konserten i det gedigna programmet. Det klassiska får direkt genomslag i den sju musiker starka orkestern. Slagverk, stråkar, klaviatur och blås fyller scenen och sätter bokstavligen tonen för konsertens inriktning.
Stjärnorna själva tar sig an publiken med innerlighet och karisma. Att Rickard Söderberg gärna bjuder på sig själv visste vi redan, men att han med sådan lätthet iträder den folkkära roll som charmar den äldre publiken blir en angenäm överraskning. Jag har svårt att se att någon annan artist skulle ro hem skämt om vitlöksklyftor upp i ändtarmen och jultomten som mals till köttfärs så som han gör under kvällen. Arja Saijonmaa är kraftfull så väl i sina nummer som i de innerliga mellansnacken och tacksamt för hon in sina egna julminnen i konsertens repertoar – ”Sibelius julvisa” strålar ikapp med sångerskans galaklänningar och Söderbergs emblemfyllda jeansväst.
Den två timmar långa konserten innehåller mycket riktigt många klassiska julinslag, men även en hel del annat så som uppfriskande ”What if Santa is gay” från Söderbergs nya album. Men här finns också inslag som hade mått bra av att trimmas ner. Saijonmaas högläsning av Rydbergs ”Tomten” är vacker men hade inte behövt innehålla samtliga elva verser. Och när flera av den grekiske kompositören Mikis Theodorakis sånger staplas på varandra hamnar vi väl långt bort ifrån både julstämning och fokus. Men utsvävningarna förlåts ganska snabbt när vi får höra storslagna nummer som ”O helga natt” (Söderberg), ”Barcelona” (duett) och ”Jag vill tacka livet” (Saijonmaa). Och att de båda artisterna upptäckte den personkemi som gav upphov till turnén under inspelningen av ”Let’s dance” är en tursamhet som bör applåderas.
Och applåderas gör det. Att både locka till skratt, mana till eftertänksamhet, utmana fördomar och bjuda på julunderhållning och skönsång på samma gång är det inte alla som lyckas med. Men superduon Söderberg och Saijonmaa slår verkligen an en alldeles speciell sträng hos publiken. Får man önska sig paret i tv-rutan tändandes juleljuset till nästa jul?