Torsdagskvällens konsert hade ett övervägande nordiskt innehåll. Edvard Grieg och Wilhelm Stenhammar stod för nästan hela konsertens innehåll, med Ludwig van Beethoven som avfyrningsraket. Beethoven skrev runt 31 år gammal balettmusik till berättelsen om Prometheus, ur denna balettmusik fick vi denna kväll höra den energiladdare "Uvertyren". Orkestern väjde sannerligen inte för de många chockartat hårda accenterna som det finns många av i musiken. Kort och - typiskt Beethoven - mycket målcentrerad musik, kongenialt framförd.
Griegs skådespelsmusik till Ibsens pjäs "Peer Gynt" har med sin av nordisk folkloristik präglade blandning av glädje, vemod och tumult med rätta blivit en av klassisk musiks stora slagnummer. Många som först hört musiken och sedan gått för att se själva pjäsen har nog blivit chockade, musik och pjäs hänger inte särskilt bra ihop. Men vilken fantastisk musik, och så bra orkestern tolkade den, låt vara att det ibland var klanglig obalans mellan stråkar och blås. Från utsökt melodiflöde flöjt-oboe-fagott i "Morgonstämning" till stråkarnas täta och klangvarierade spel i "Åses död" och "Anitras dans" fram till sista crescendot och accellerandot till mäktig (något grötig) slutpunkt "I Bergakungens sal". Häftigt!
Den unga men mycket skickliga violasolisten Ellen Nisbeth återkom till sin födelsestad för att vara solist i W Stenhammars "Två sentimentala romanser", ursprungligen komponerade för violin och orkester, här omarrangerade för viola och orkester av H Palmqvist. I den första kantabla romansen demonstrerades violans stora tonregister med eftertryck till orkesterns följsamma medmusicerande. Mer av violans djupa tonregister framhävdes mot slutet. Mycket vackert. Den andra romansen var livligare och mer virtuos fast hela tiden i mollstämning (”patetisk” enligt tonsättaren). Såväl solist som orkester spelade både energiskt och kantabelt. Bravo!
Efter oupphörligt manande applåder blev det givetvis ett extranummer, ett nästan follkloristiskt nummer som medförde stående ovationer, här hade vi nog fått konsertens mest anslående nummer.
Torsdagskvällens konsert hade ett övervägande nordiskt innehåll. Edvard Grieg och Wilhelm Stenhammar stod för nästan hela konsertens innehåll, med Ludwig van Beethoven som avfyrningsraket. Beethoven skrev runt 31 år gammal balettmusik till berättelsen om Prometheus, ur denna balettmusik fick vi denna kväll höra den energiladdare Uvertyren. Orkestern väjde sannerligen inte för de många chockartat hårda accenterna som det finns många av i musiken. Kort och - typiskt Beethoven - mycket målcentrerad musik, kongenialt framförd.
Griegs skådespelsmusik till Ibsens pjäs Peer Gynt har med sin av nordisk folkloristik präglade blandning av glädje, vemod och tumult med rätta blivit en av klassisk musiks stora slagnummer. Många som först hört musiken och sedan gått för att se själva pjäsen har nog blivit chockade bortsett rent allmänmänskliga betraktelser hänger inte musik och pjäs särskilt bra ihop. Men vilken fantastisk musik, och så bra orkestern tolkade den, låt vara att det ibland var klanglig obalans stråkar/blås. Från utsökt melodiflöde flöjt-oboe-fagott i Morgonstämning till stråkarnas täta och klangvarierade spel i Åses död och Anitras dans fram till sista crescendot och accellerandot till mäktig (något grötig) slutpunkt I Bergakungens sal. Häftigt!
Den unga men mycket skickliga violasolisten Ellen Nisbeth återkom till sin födelsestad för att vara solist i W Stenhammars Två sentimentala romanser, ursprungligen komponerade för violin och orkester, här omarrangerade för viola och orkester av H Palmqvist. I den första kantabla romansen demonstrerades violans stora tonre-gister med eftertryck till orkesterns följsamma medmusicerande. Mer av violans djupa tonregister framhävdes mot slutet. Mycket vackert. Dena andra romansen var livligare och mer virtuos fast hela tiden i mollstämning (”patetisk” enligt tonsättaren). Såväl solist som orkester spelade både energiskt och kantabelt. Bravo!
Efter oupphörligt manande applåder blev det givetvis ett extranummer, ett nästan follkloristiskt nummer med smått violinekvilibristik i solostämman och energiskt följande orkesterspel. Stående ovationer, här hade vi nog fått konsertens mest anslående nummer.
Konsertens sista verk var W Stenhammars femsatsiga Serenad för orkester, skriven åren runt Första världskriget. Här mötte vi åter igen Griegs problem: Hur skall en svensk tonsättare återge livskänslor, färger och dofter bland människor som lever runt Medelhavet? Orkestern framförde den tekniskt/rytmiskt svåra musiken mycket bra, med bland andra flera romantiska soloviolininpass av konsertmästare Bernt Lysell. Det läckraste i satserna var oftast deras ”försvinnande” bortdöende slut i pianissimo (så slutade faktiskt hela verket), men det inte avslut man helst vill minnas. Mer nordiskt (ibland förvånansvärt fritonal) än sydländskt färgad upplevelsemusik, en inte helt konsekvent avslutning på en annars ofta storartad musikupplevelse.
Anders Bragsjö
var W Stenhammars femsatsiga "Serenad för orkester", skriven åren runt Första världskriget. Här mötte vi åter igen Griegs problem: Hur skall en svensk tonsättare återge livskänslor, färger och dofter bland människor som lever runt Medelhavet? Orkestern framförde den tekniskt/rytmiskt svåra musiken mycket bra, med bland andra flera romantiska soloviolininpass av konsertmästare Bernt Lysell. Det läckraste i satserna var oftast deras ”försvinnande” bortdöende slut i pianissimo (så slutade faktiskt hela verket), men det inte avslut man helst vill minnas. Mer nordiskt (ibland förvånansvärt fritonal) än sydländskt färgad upplevelsemusik, en inte helt konsekvent avslutning på en annars ofta storartad musikupplevelse.