Det händer inte varje dag, men i tisdags fick Uppsala besök av en levande legend i form av Kris Kristofferson. En artist som varit aktiv i mer än fem decennier, haft otaliga hits världen över och tagit emot en lång rad priser. En låtskrivare vars låtar har spelats in av Elvis Presley, Bob Dylan, Johnny Cash, Janis Joplin, Frank Sinatra, Dolly Parton och Bryan Adams, för att nämna ett fåtal.
Kristofferson fyller 81 år nästa vecka och har inget att bevisa. Han skulle kunna vila på lagrarna, men har oförtrutet fortsatt att turnera och ge ut nya skivor. Förra årets dubbelalbum, ”The Cedar Creek Sessions”, blev Grammynominerad och just nu är han ute på en ny lång Europaturné.
Nästan smygande gick han in på Konserthusets scen med en akustisk gitarr i handen och ett munspelsställ runt halsen. Det var en anspråkslös entré som möttes av stort jubel från den närmast fullsatta salen. Kristofferson tycktes genuint glad över responsen och inledde med den reflektiva pärlan ”Shipwrecked in the eighties”, från ett av hans 90-talsalbum. Den karaktäristiskt skrovliga rösten är raspigare än någonsin och det lät som att han fick kämpa för att få den att hålla låten igenom. Detta skulle kunna vara ett problem, men faktiskt satte det färg och karaktär både på denna låt och på de mer välkända klassiker som följde. Några gånger under kvällen sprack Kristoffersons röst och for då iväg lite hur som helst och efter en del andra låtar såg han påtagligt lättad ut över att han klarat det.
Den generösa låtlistan bjöd på hits som ”Me and Bobby McGee”, ”Jesus was a Capricorn” och ”For the good times”, men också smakprov från de nyare skivorna. En låt som den fyra år gamla “Feeling mortal” smälte in bra bland de äldre och hade förtjänat att bli en hit.
Spelningen hade ett lågmält anslag. Kristofferson höll sig stilla vid mikrofonen och mellansnacket var i princip begränsat till att han sa ”thank you”. Här bjöds inte på några anekdoter kring låtarna eller om de många namnkunniga artister som spelat in dem, inga publikfriande berättelser om hans svenska farföräldrar eller dylikt. Istället blev det desto fler låtar och det märktes att Kristofferson trivdes på scenen. Hans kombination av ödmjukhet, inlevelse och karisma ger honom en naturlig pondus och det kändes också som att han ansträngde sig för att just den här spelningen skulle bli den bästa han gjort.
Det må vara si och så med Kris Kristoffersons röst numera, men den stående ovationen han fick efter sin Uppsalaspelning var synnerligen välförtjänt.