Det börjar faktiskt dra ihop sig till ett 20-årsjubileum för New Tide Orchestra. Ändå känns deras musik fortfarande ny och fräsch. Namnbytet från New Tango till New Tide frigjorde ramarna för musiken och även om jag älskade deras tolkningar av nuevo tango så är det avgjort spännande vägar de är ute på just nu, inte minst visade deras senaste album ”Spirits: Nursery rhymes” detta.
Och hur låter de, för den som inte hört? Tja, för min del kom deras musik att bli det perfekta soundtracket till kvällen i övrigt. Jag startade hemifrån i full fart (inom hastighetsbegränsningen förstas) eftersom jag bor en bit utanför staden, och längst in på en återvändsgata. Vid utfarten blockareras så passagen av en bil med brinnande motorhaveri. Jaha, goodbye efterlängtad konsert! Brandbil kommer och jag tänker just åka hem igen. Då ser jag en bil från motsatt håll som svänger ned i bostadsområdet intill och kommer upp vid min sida. Jag tar samma väg och trixar mig igenom en trång gångpassage vid husen, och iväg!
Tät, fast stämningsfull dimma tar ned farten, bristen på parkeringsplatser runt Köttinspektionen ger svärandet en ny dimension. En snabb språngmarsch och jag hinner trots allt precis in när de sätter igång.
Så ungefär låter New Tide Orchestra. ..
Musiken kan också nu för tiden beskrivas som ett slags maximal minimalism, där arvet från Astor Piazzollas nuevo tango möter Philip Glass avskalade upprepningar till en musikvärld som är gruppens alldeles egen. Ofta blir samtliga instrument till en enda stor rytmsektion. Thomas Gustavssons piano, Josef Kallerdahls kontrabas, Livet Nords violin, Johanna Dahls cello och Per Störbys bandoneon blir ett och samma i upprepade dynamiska figurer: Det blir att man som lyssnare hör universum i en vattendroppe, det är de små avvikelserna som blir kittet som håller den samman.
I all denna suggestiva rytm blir plötsligt musiken fylld av kontemplativ skönhet. Kvintetten innehåller två av mina instrumentfavoriter, bandoneon och cello, som båda med ett slags automatik tillför en melankolisk stämning. Violinen, pianot och kontrabasen förstärker.
Det är alltid en upplevelse att höra dem. Den känslan förstärktes inte minst på Köttinspektionen där den intima konsertsalen gjorde att publiken nästan blev deltagare i musicerandet, så nära satt den.
Det är bara att vara tacksam att Teater C lyckades få till denna konsert. Och för att jag hann fram!