Evelyn Glennie må se ut som en kontorschef på väg till firmafesten när hon kliver upp på scenen, behärskad och propert klädd. Förutom att hon är barfota då. Men hon levererar värre än en hårdrocktrummis och skulleegentligen plats i vilket band som helst, om hon valt den banan.
Nu handlar det inte om dubbla baskaggar utan om i stort sett allt annat som man kan slå på. Hennes arsenal upptog hela främre delen av scenen på Konserthuset och i "Veni, Veni Emmanuel" för slagverk och orkester av James MacMillan visade hon tydligt att hon kan allt, från det viskande vispandet till fullt ös på stora gonggongar. Verket är specialskrivet för henne och det märktes tydligt. Orkestern fick agera studsmattan för hennes perkussiva saltomortaler och det fungerade fullt ut. Som extranummer efter de starka ovationerna tog hon effektivt ned det hela och spelade ett lågmält stycke på vibrafon, med en stillsam jazzkänsla.
Vanligtvis sitter ju symfoniorkesterns slagverkare längst bak och har till uppgift att förstärka det dramatiska. Här fick det verkligen spela huvudrollen. Evelyn Glennie är också den perfekta exekutören av det hela. Hon lyste av spelglädje och bjöd in publiken till det som blev lika mycket en upplevelse som "bara" en konsert. Hon - som själv är döv - har sagt att hennesmission är att få folk att lyssna, inte bara att höra, och förstå att hela kroppen är ett mottagligt organ.
Orkestern inledde kvällen och spelade på egen hand Franz Schuberts underbara symfoni i h moll, kallad ”Den ofullbordade” och Sir Michael Tippetts "Konsert för dubbel stråkorkester". Det första album med klassisk musik som jag köpte i mitt liv var just det verket av Schubert och nästa år firar vi 50-årsjubileum tillsammans. Fortfarande är det en favorit med sin mörka skönhet, från den dova inledningen på kontrabas och celli över i stråkarnas skimrande glitter, och det kittlande i att det aldrig blev färdigskrivet. Ville kompositören kanske helt enkelt göra ett filosofiskt inlägg om tillvarons outgrundlighet och skrev musiken med sin dynamik som en fråga?
"Konsert för dubbel stråkorkester" visade Tippets bredd och influenser från olika genrer och den sköna klangen från alla stråkarna gjorde den rättvisa.,
Båda gjordes i fina versioner. men det var inget tvivel om vem som var kvällens utropstecken.
Hela konserten spelades in av Sveriges Radio och kommer att sändas längre fram. Missa inte den.