Det är alltid en upplevelse att höra ett stort Bachverk i rikshelgedomen Uppsala domkyrka och vi som har möjlighet att göra detta regelbundet är verkligen lyckligt lottade. I söndags kunde vi höra "Johannespassionen", en musikalisk återgivning av de dramatiska händelserna under de sista dagarna av Jesus liv. Texterna bärs av ett varmt religiöst bildspråk som inte längre känns naturligt för oss men musiken illustrerar det dramatiska skeendet på ett tidlöst sätt. Tänk på när Petrus tredje gången har förnekat sin mästare och går ut och gråter bittert; och tänk på när Pilatus låter gissla Jesus – Bachs musik säger mer än ord kan göra. Så har han också kallats den femte evangelisten.
"Johannespassionen" är den mindre av de två passioner som är bevarade vilket inbjuder till slimmade lösningar. Kvällens ensemble bestod av bara arton korister och tolv musiker, otänkbart i "Matteuspassionen". Formatet har fördelar: man minimerar det långa ekot som alltid besvärar framförandet av stora orkester- och körverk i dômen. Nackdelen är att verket kan framstå som en smula blekt. I söndags blev den stora inledningskören, låt vara välsjungen, inte riktigt den omskakande introduktion till passionsdramat som den är tänkt att bli. Herrstämmorna kunde inte heller hävda sig riktigt mot damstämmorna och det förminskade den polyfona presentationen som Bach alltid eftersträvade.
Men annars var det mycket bra och Ulric Andersson har all heder av konserten. Rebaroque var utmärkta rakt igenom och förvaltade väl musikernas solopartier. Kören sjöng koralerna utsökt vackert, nu med bättre balans mellan stämmorna, turbapartierna var riktigt otäcka och hotfulla och den underbara slutkören "Ruht wohl" en mycket fin avslutning. De namnkunniga solisterna var alla mycket välsjungande. Marie Alexis ersatte sjuka Jeanette Köhn och gav oss den vackra "Ich folge Dir gleichfalls". Anna Zander sjöng "Es ist vollbracht" med sådan inlevelse att man drog efter andan. Peter Boman var en överjordiskt auktoritativ Kristus och Olle Persson en ängslig Pilatus med tillkämpat tuff fasad. Hans tre solosatser var också högsta klass. Johan Christensson demonstrerade i sina två arior en ljus, välklingande tenor. Men den största sånginsatsen var evangelisten Stefan Parkmans. Åren märks sannerligen inte på rösten som är fräsch som hos en mycket yngre sångare. Han har många framträdanden kvar att ge.
kultur@unt.se