Namnet är nog för en modern svensk rätt kryptiskt. Det var - i fransk version - ett av de ”officiella” namnen på den antike guden Apollon, konsternas gud. Franskan kan förklaras med att Igor Stravinskij på 1920-talet komponerade och Balanchine koreograferade en balett med detta namn vars huvudmotiv är den musikaliska traditionens pånyttfödelse där Apollon i sig själv förenar de nio musernas konster.
Och nog har de unga musikerna Apollons gunst. De är alla gudabenådade tekniker och imponerade alla, särskilt försteviolinisten Pawel Zalejski, med soloinsatser och ett enastående ensemblespel. Redan efter ett par takter av det inledande numret, Haydns ”Kejsarkvartett”, erfor publiken ensemblens varma djupa klang och dess nästan organiska samspel. Den välkända andrasatsen med variationerna över den österrikiska – och sedermera tyska – nationalsången framfördes återhållet och exakt utan några åthävor.
Man tänker sig gärna att Pendereckis ålderdomsverk ”Leaves of an unwritten diary” speglar tonsättarens egna livsupplevelser. Här finns upprorisk kamp, moment av uppgivenhet och förtvivlan, förnyade ansträngningar och till sist någon slags försoning. Redan de ständigt växlande taktarterna och varierande tempi gör det mycket svårspelat. Lägg därtill uppgiften att förmedla de starka och gripande känslor som musiken uttrycker - man kan höra ekon från genombrottsverket, "Threnos för Hiroshimas offer". De unga musikerna klarade detta och det vittnar om stort konstnärskap. Framförandet lämnade ingen oberörd.
Mera polsk musik stod på programmet, nämligen två etyder av Chopin. Men Chopin skrev sina etyder för piano? Jo, men om man inte har något piano, då! Jag brukar tycka att transkriptioner är på sin höjd intressanta men dessa båda närmade sig i Apollon Musagètes händer originalets höjd och var mycket trevliga att lyssna på. Och en polsk ensemble ska väl få spela Chopin!
Avslutningsstycket Mendelssohns andra stråkkvartett var ett verkligt kraftprov. Musikerna tog sig an den 18-årige kompositörens verk med största allvar och visade på oväntade djup i det på ytan konventionellt romantiska stycket. Den nakna enkelheten i andra satsen och det precisa, återhållna spelet i intermezzot var mycket verkningsfulla och sista satsens virvlande presto framtill de avslutande takternas stilla utslocknande lämnade publiken andlös.