En rejäl instrumentuppsättning längst fram i Missionskyrkan med Trio X i centrum omringade av Blåsarsymfonikernas avsevärda blåsinstrumentresurser plus M Bengtsons harpa. Det skulle bli en brokig konsert, fylld av både teknisk och rytmisk skicklighet och de avsevärda dynamiska resurser orkestern förfogade över. Hela första konsertavdelningen ägnades åt den store kompositören/dirigenten/pianisten Leonard Bernstein, med hans musikaler från 1940- och 1950-talen i centrum, naturligtvis framför allt den odödliga West Side Story.
Kvällens soloartister Nils Landgren och Margareta Bengtson omväxlade mellan virtuosa trombonsolon (man fick lära sig en hel del om skicklig teknik i tungstötar, läppspänningar och dragteknik), solo- och duettsånger. I det tuffa arret av sången “Cool” fick vi höra bländande instrumentala och vokala soloinslag av Landgren. Den kända romantiska sången “Maria” gjordes enligt mina förväntningar i ett för snabbt tempo, men vissa konstnärliga friheter får man väl kosta på sig! Elegant duettsång och en verklig “storbandsfeeling” kunde avnjutas i sången “Something´s coming”. Och första konserthalvans slut med den ironiskt humoristiska “Wrong Note Rag” blev till uppvisning i hur man hanterar svårt musikmaterial med humoristisk spel- och sångglädje.
Den andra konserthalvan hade ingen sammanhållande faktor och bjöd på ytterst få minnesvärda inslag. Allra bäst var nog den svenska klassikern av Lars Fernlöf, “Att angöra en brygga”, med ytterst eleganta trombonslingor i. En låt med titeln “Barnum & Bailey´s Favorite March” lät som en parodi på en marsch - eller är alla marscher parodier på sig själva? Då innehöll faktiskt “Marsch från Svit nr 2” av Gustav Holst (med tydliga folkmusikaliska inslag) betydligt större elegans. Konsertavslutningen med Joe Samples låt “Same Old Story” blev till rolig allsång med jazzgympa-inslag och satte under Nils Landgrens humoristiska ledning en rolig slutpunkt på en över två timmar lång konsert. Blåsarsymfonikerna, ni kan spela mycket starkt (fattas bara, vem hade väntat sig något annat?), men oj, vad skönt det skulle vara att höra er spela riktigt mjukt och lent någon gång!