Väsen (Mikael Marin, Olov Johansson och Roger Tallroth) har spelat tillsammans länge och turnerat till världens alla hörn. Överallt har de mötts av beundran och uppskattning. I Parksnäckan igår var det inte annorlunda. Deras musik bottnar djupt i den svenska folkmusiken men varje gång man lyssnar till dem upptäcker man saker som inte nödvändigtvis hör hemma i den traditionella folkmusiken. T ex intervall och figurer som man är säker på att man känner igen, men varifrån? Man hinner inte spåra dem förrän de har ersatts av nya. Avancerade rytmförskjutningar som föds i de tre musikanternas närmast telepatiska samspel. Stämflätning mellan instrumenten som påminner om barockmusik även om de klangliga intervallen mellan dem klingar helt modernt.
Så där kan man försöka analysera men när Väsen spelar handlar det framför allt om musik. Det är djupt allvar och varm medkänsla och därimellan svämger det något så otroligt. De allra flesta låtarna är polskor och man inser under konsertens gång att en polska kan låta litet hur som helst. Låtarna har roliga och besynnerliga namn, vilket förklaras med "något måste den ju heta". Det avslappnade, låtsat tafatta pratet mellan numren kontrasterar mot deras musikaliska virtuositet, ofta med obetalbara resultat.
En av kvällens toppar var "Ellis och Andrés bröllopssvit", en skön brudmarsch följd av en virvlande polska (Tallroth). En annan var när gruppen, som är mästare på att sätta samman olika låtar till små symfoniska verk, genialiskt kombinerade den kontemplativa "Stråkmakarns polska" (Marin), den gungande "Lilla kulturbidragsvalsen" spelad pizzicato (Tallroth), och den vemodigt melodiska "Mellow D" (Tallroth) utan pauser emellan. Var och en en riktigt fin låt men tillsammans ett konstverk.
Som extranummer den rasande snabba "Flippen" som även bluegrassgruppen Punch Brothers spelat in under påstående att det är en bluegrasslåt, men som enligt Väsen förvisso är en polska (jag sa ju att en polska kan låta nästan hur som helst!).
En konsert med Väsen är bra nära en totalupplevelse.