Vad är det i den franska chansonen, som får oss att tycka att den är så typiskt fransk? Esprit, känsla, passion, javisst, men framför allt: en chanson är alltid på allvar. En chanson kan vara skämtsam men då är även skämtet allvarsamt. Chansonen griper tag och släpper inte taget. De som den har gripit vill alltid höra mer. Ann-Sofie von Otter och Rikard Wolff bjöd på tisdagskvällen alla dessa som gripits att följa dem på en resa till chansonens fantastiska land.
Artisterna är nämligen på väg till Theatre de Champs Élysées med ett program fullt med låtar av legendariska låtskrivare: Leo Ferré, Georges Moustaki, Barbara, Charles Trenet, Jaques Brel (belgare förvisso men adopterad av Frankrike) och förstås Edith Piaf. von Otters röst är oföränderligt spänstig och vacker, Rickard Wolffs litet skrovlig men glöder av den eld som brinner i honom då han sjunger. De har båda en äkta kärlek till chansonen och härligt rullande franska ”r”. Lägg härtill en ypperlig orkester bestående av sex toppnamn i svenskt musikliv. Det kan knappast bli bättre.
Artisterna framförde ett pärlband av fina chansontolkningar utan ett enda svagt nummer. Jag har bara plats att nämna några: Georges Moustakis "Ma solitude"!, så känsligt sjungen av von Otter; Demain med text av samme man; Brels "Les vieux amants", för Rikard Wolff för alltid förknippad med ett tragiskt minne av hans första kärlek; och den naket utlämnande Ne me quitte pas; också framförd av Wolff.
1200-talspoeten och musikern Adam de la Halle skrev också chansoner, berättade von Otter och sjöng en kärleksvisa av honom, bekant i litet modernare form med texten "Kom du ljuva hjärtevän". Efter den franska urversionen repriserades sången på svenska som en serenad som stämsjöngs av hela orkestern à capella. Den kommer att slå an på Theatre de Champs Élysées!
Den från början artigt applåderande publiken blev allt mer entusiastisk allteftersom konserten framskred. Orkestern bidrog till det med flera egna nummer som den i Franska hot-kvintettens anda svängde till alldeles otroligt. Helt suveräna var Anders Jakobsson, violin och Bengan Jansson, ackordion.
När von Otter svävade ut i Michel Legrands bitterljuva "La valse des lilas" från "Paraplyerna i Cherbourg" var avskedet nära. Svaret på den fråga som låg i titeln på Charles Trenets avslutande "Que reste-t-il?" (vad finns det kvar?) var givet: vi har kvar härliga minnen från en underbar konsert.