När Jean Sibelius skrev sitt ohämmat nationalistiska verk ”Finlandia” var det som protest mot Finlands dåvarande ställning som landsdel i det Ryska imperiet. Verket skrevs för symfoniorkester, och i denna version för blåsorkester var det naturligtvis inga problem att åstadkomma mäktig klang. Värre var det att få till klangbalans mellan orkesterns olika sektioner. Där brast det, men man åstadkom storartad helhetsverkan och mycket bra dynamisk uppbyggnad. Jämfört med ”Finlandias” djupa känslouttryck kändes P A Graingers direkt därpå följande ”Colonial Song”, komponerad i USA år 1915, som onödigt både svulstig och ytlig musik, även om den spelades bra med god stegring.
Konsertens bästa inslag, både som musikaliskt uttryck och som ett läckert framförande, kom i och med framförandet av Richard Strauss år 1885 komponerade "Hornkonsert nr 1”. I denna konsert med tre sammanhängande satser visar Strauss både på hornets enorma tonomfång och på möjligheten att med de nyuppfunna ventilernas hjälp få ett totalt kromatiskt tonförråd. Den idérika musiken i ett slags ”nyklassicism” förvaltades ypperligt både av den mun- och fingerviga solisten Annamaia Larsson och den entusiastiskt följsamma orkestern. Lekfullhet och kantabilitet i skön förening - det är musikanters musik!
Den tjeckisk-amerikanske tonsättaren Vaclav Nelhybel komponerade sin svit ”Trittico” år 1965, i original för blåsorkester. Denna paljett av konkurrerande uttryck från olika blåsargrupper, det må vara i snabba rytmiska förlopp eller lugnare tävlande melodislingor, kombinerade energi och känslosamhet ypperligt förmedlade av orkestern. Oskar Lindbergs välkända ”Gammal fäbodpsalm” spelades så i arrangemang för valthorn, med Annamaia Larsson än en gång som solist. Stycket spelades med tjusig samklang, men trots finesser som stopptoner ibland kan man inte med några valthorn återskapa en orgels enorma klangfärgsregister.
Tyvärr avlutades konserten med en sats ur O Respighis orkesterverk ”Feste Romana” (Romerska fester). Den för symfoniorkester skrivna skildringen av festligt folkliv i Rom blir i omarrangemang för blåsorkester en rätt rörig klangpalett. Det glada folkvimlet blir mest vimmel, om än försöket utfördes så bra man kan begära. Håll er till mer originalmusik, Uppsala Blåsarsymfoniker!