CajsaStina Åkerström behärskar som få varje beståndsdel av sin visa men hade mått bra av att vidga vyerna något.
Jag är uppenbarligen TV-skadad. När jag kliver in i Katalins konsertutrymme förväntas jag mötas av en liknande scendekor som jag sett Niklas Strömstedt och Elvis Costello som stött och blött uppväxtår, livsval och låtanekdoter med sina favoritartister. Men det där nördiga vardagsrumssamtalet varvat med musik under ledning av skivbolagsprofilen Ingemar Bergman, som på förhand utlovats, lyser med sin frånvaro.
Istället får vi hålla till godo med en helt vanlig spelning med CajsaStina Åkerström. Absolut inte fy skam på något sätt, men det känns samtidigt synd att den välfyllda lokalen går miste om en exklusiv stund. Åkerström kompenserar sin publik genom att bjussa på en kortare introduktion till i princip varje låtval, men det hade behövts ett bollplank för att ge berättelsen färg.
Klädd i helsvart förtäljer Åkerström att hon var syntpopare i ungefär en kvart innan hon insåg att arvet var för starkt för att bortse ifrån. Visan är inpräntad i hennes dna och uppväxten marinerades i traditionen. Åkerström ägnar stora delar av giget åt att att ta spadtag ur denna outtömliga låtskatt - pappa förstås, men även giganterna Ruben Nilsson, Cornelis Wreesvijk avhandlas med proffsig hand.
Flankerad av mångåriga käpphästen och basmannen Backa Hans Eriksson samt gitarrist Peter Klint tar dock Åkerström allra först ton i det egna materialet. Efter att ”Väggar av glas” tonat ut påminner Åkerström om att hon faktiskt kvällen till ära är Grammisnominerad för senaste albumgiven ”Vreden och stormen” - ”men vad är väl en bal på slottet?”.
Den lika fyndiga som larviga 90-tals-hiten ”Socker, knäckebröd & choklad” följs upp av Åkerströms kanske vackraste vistolkning (Åsa Jinder) av kärlekens törst. Här och även under drabbande ”När” uppstår en nerv när CajsaStina tänjer på stämbanden som jag önskat hon gjorde lite oftare. Som vissångare är Åkerström bunden till att lågmält tjäna sin vers, men under stundom törstar örat efter en förlösande passage.
Å andra sidan har 48-åringen verkligen sin styrka i att leverera dynamit som inte behöver detonera för att rummet ska vibrera. Cornelis ”Plogen”, en översättning av Victor Jaras ”El arado”, tillhör onekligen ett sådant ögonblick.
CajsaStina knyter ihop säcken med en fin version av Fred Åkerströms odödliga ”Jag ger dig min morgon” (original: Tom Paxton) och även genom att skaka liv i sin gamla svensktoppsplåga ”Fråga stjärnorna”. Den slicka 90-talsproduktionen förvandlas helt plötsligt till ett återhållsamt Patti Smith-spår.