Svenske Anders Miolin är professor vid Hochschule der Künste i Zürich och befinner sig därmed kanske under radarn för många svenskar. Han är lika hemma med klassisk som med modern musik och han arrangerar och komponerar själv. Hans instrument är en trettonsträngad gitarr byggd efter hans beställning av instrumentmakaren Ermanno Chiavi.
På den kan han spela stycken för vanlig sexsträngad gitarr men också verk skrivna för till exempel luta, som har fler strängar än gitarren. Det blev också tydligt under kvällens lopp att med detta instrument i sina händer är det svårt att avhålla sig från att arrangera olika verk så att en basstämma läggs till och de sju låga strängarna därmed kommer till användning. Miolins teknik är utomordentlig, men han briljerar inte med den. Det viktiga är musiken, som han tolkar med inlevelse och känsla.
Första halvan av konserten ägnades åt solostycken. Miolin inledde med en "Passagaille" av Sylvius Leopold Weiss, ett stillsamt stycke för trettonsträngad barockluta, omsorgsfullt framfört i mycket långsamt, nästan hypnotiserande tempo. Den österrikisk-ungerske tonsättaren Johann Kaspar Mertz (död 1856) bidrog med tre graciösa verk från wienklassicismens slut.
Erik Saties välbekanta pianostycke "Gymnopédie No 1", arrangerad och försedd med introduktion och en basstämma av artisten själv, klingade kongenialt, tror jag, med kompositörens intentioner. Första avdelningen avslutades med en egen komposition, "Azure Dreams". Detta tar hela instrumentets omfång i anspråk och Miolin berättade att han spelar det åtminstone en gång om året för att få slå an sin gitarrs högsta ton, den som är så svår att träffa (det lyckas inte varje gång).
Andra halvan ägnades åt ett uruppförande av den schweiziske tonsättaren Andreas Pflüger med titeln "Ett drömspel", inspirerat av Strindbergs drama, varvid KammarensembleN Stockholm medverkade och kompositören själv dirigerade. Stycket med sina svävande melodier och obestämda rytm erinrade om Drömspelets stämningar men var en utmaning för de medverkande musikerna. Gitarren ackompanjerades av ensemblen än med höga toner i violinerna och pizzicato i övriga stråkar, än med långa stråklinjer över gitarrens broderande stämma. Taktarten var flytande: ibland tydlig 4/4, ibland 3/4, ibland ad libitum där dirigenten lämnade musikerna att själva finna ut hur de skulle spela. Det var en imponerande prestation av alla att ta stycket i mål.