Man kan undra vad Haydn skulle ha tyckt om att hans trumpetkonsert i Ess-Dur sannolikt blivit mer bekant än någon av hans 104 symfonier. Det var ju ett litet udda verk, skrivet på beställning för att hjälpa en vän att utöka repertoaren för hans instrument. Men som det har slagit!
Jag tror att de flesta kan nynna sista satsens sprittande tema även om de kanske inte vet att det är Haydns musik och inte heller nynnar i Ess-Dur. Kvällens solist, den makalösa Tine Thin Helseth, fick detta nötta verk att klinga som nytt. Hennes trumpet har en klang så mjuk att den närmar sig valthornets. Hon spelar så tillbakalutat och ofta så märkvärdigt svagt; andra trumpetvirtuoser kan ösa på i forte rakt igenom konserten, men inte Tine Helseth. Hennes spel ligger milsvitt från militära fanfarer. Men det är inte jämntjockt; långa toner sätter hon an svagt men låter dem växa i ett crescendo och innan tonen får slockna ut snirklar hon till ett tremolo. Oförglömligt!
Vi fick glädjen att höra Tine Helseth medverka i ännu ett stycke, Rolf Martinssons "Airy Flight" tillsammans med Linnékvintetten. Ett luftigt och lättsamt stycke i svängig bossa nova-rytm, med lekfulla improvisationer av solisten. En perfekt landning efter luftfärden med Haydn.
Som kontrast hade kvällens dirigent, den karismatiske Clemens Schuldt, lagt in Sofija Gubajdulinas "Concordanza" för liten orkester och japanska slaginstrument. Verket innehåller både samstämmighet och dess motsats. Ibland klingar instrumenten skönt tillsammans men ibland ger stråkarna ifrån sig skärande glissandi och bräkande flageoletter, slaginstrumenten morrar upprört och musikerna väser åt varandra. Spänningarna ger med sig till slut och verket klingar ut i en sorts harmoni – concordanza..
Programmet inleddes och avslutades med Schubert. Först hans "Uvertyr i D-Dur", D 556, och sist hans numera välkända och älskade tredje symfoni i D-Dur, D 200. Båda är tidiga verk och uppfördes aldrig offentligt under tonsättarens livstid. De tros vara tänkta för en mindre ensemble bestående av familj och vänner som då och då samlades för att jamma tillsammans. Besättningen varierade sannolikt men pukor hade man uppenbarligen tillgång till för de har en viktig uppgift, särskilt i symfonin. Orkestern spelade med gott humör och dirigenten tog tillvara kontrasterna mellan dramatiska och melodiska partier och finalen blev en härlig demonstration av spelglädje. Vi önskar Clemens Schuldt välkommen tillbaka!