Kammarmusikföreningen delar varje år ut ett stipendium till en ung musiker som ett år senare ger en konsert. I måndags var det förra årets stipendiat, pianisten Olof Wallners tur. Wallner, som studerar andra året på Edsbergs musikinstitut hade i inledningsnumret, Antonin Dvo?áks "Pianokvartett nr 2" i Ess-Dur, sällskap av tre andra duktiga unga musiker: Liana Svensson, violin, Sara Kurki, viola och Filip Lundberg, cello.
För Dvo?àk utgjorde den tjeckiska folkmusiken en ständig inspirationskälla och han lade sig vinn om att integrera dess melodik och rytmik i sina kompositioner. Detta är mycket tydligt i kvällens verk, där folkliga melodier hela tiden finns där som en resonansbotten. Tredje satsen med sitt tema i 3/4–takt för till exempel tankarna till en lantlig dans. Dvo?áks kompositörstemperament gör sig ändå ständigt gällande, ofta i form av kraftfulla känsloutbrott. Tillsammans gjorde den samspelta kvartetten verket till en fin musikalisk upplevelse.
Wallner, som i det första stycket fått dela uppmärksamheten med de tre stråkarna, fick nu allt ljus på sig i Prokofievs "Pianosonat nr 7" i B-Dur. Han bekände att han hade varit rätt nervös inför kvällens konsert men när han satte sig ner vid flygeln märktes inga spår av det.
Han spelade hela sonaten utantill med självklar kraft och auktoritet. Verket tillkom vid tiden strax före andra världskrigets utbrott då Stalins terror i Sovjetunionen hårdnade och det präglas av desperation och förtvivlan. Skapande konstnärer skulle hylla sovjetsystemet och riskerade livet om de ådrog sig diktatorns misshag.
Hotfullt aggressiva marschmotiv inleder första satsen, allegro inquieto. Avbrutna av introverta mellanspel erinrar de om krigets elände. Den andra satsen innehåller vackra melodislingor som dock spelas mot en fond av djup sorgsenhet. Tema är lånat från Schumanns sång Wehmut i Liederkreis op. 39, vars text beskriver tragiken i att tvingas sjunga glatt fast man bara vill gråta. Wallner gestaltade konflikten med stor musikalitet (den dolda undermeningen undgick helt regimen som t o m belönade verket med Stalinpriset för dess uppbyggliga innehåll).
Sista satsen ”Precipitato” är en trumeld av toner som utan minsta paus ursinnigt rusar fram mot en våldsam kulmination. Att genomföra detta med den kraft och energi som verket kräver var en smått otrolig prestation av Wallner och den drog ned stort bifall.