När man följt en artist sådär lite i ögonvrån, i nästan alla de tre decennier som hon har hållit på så förväntar man sig kanske inte mycket mer än vad som redan är välkänt om och av henne. Men i Lena Philipssonshowen "Jag är ingen älskling" blir det något mer än en vanlig show med en räcka låtar.
Tre låtar från hennes senaste album får inleda men visst finns några av de äldre hitlåtarna med ur Lena PH:s 30 åriga karriär. Rätt långt in i showen verkar det vara en ordinär men kompetent låtkavalkad med stjärnan själv vid pianot. Hon visar sig vara en skicklig pianist och överraskar med jazza till det ibland.
Men så börjar hon berätta om sig själv och sina våndor. Det är här det blir intressant och berörande.
Vi får höra om smärtan i att läsa om sina egna havererade förhållanden på skvallerpressomslag i sin ICA-butik. Hon berättar om den jobbiga omställningen som mamma när barnen börjar bli vuxna och om när hon och Sven Wollter var inbjudna till tv-programmet "Jacobs stege" 1987 eftersom de båda då hade utsetts till Sveriges sexigaste för att sjunga "Teach me tiger". Hon förväntades göra det på en tigerfäll vid hans fötter. Där hon fick stanna medan han sedan fortsatte att "pösa manligt i stolen, blossa på sin pipa och läsa ur en bok". Men med uppdaterat genustänk kan hon nu ta revansch.
Barnen och deras uppväxt visas i ett bildspel som deras pappa, Måns Herngren, gjort, medan hon sjunger "Sagas sång". Det är rart utan att bli för smetigt privat. Men det för också med sig att hennes låtproduktion får lite mer djup, något som jag inte trodde var möjligt med schlagerpop.¨
Det är en fin show hon gör, kvinnan som en gång började hemma i Vetlanda i bandet Jupiters kratrar, iförd hemsydd frottédress. Hon har vuxit upp och mognat, men bibehållit alla sina åldrar i sig. Fortfarande dansar hon lite kalvbent och spelar gärna på sin sexighet men med en avväpnande humoristisk och självironisk glimt i ögat.
När hon mot slutet äntligen klämmer i med melodifestivalvinnaren från 2004, "Det gör ont", så börjar det rycka i dansbenen på den övervägande medelålders publiken och under extranumrets "Kärleken är evig" (melodifestivaltvåa 1986) kapitulerar alla i Konserthusets stora sal på lördagseftermiddagen och ställer sig upp för att sjunga med och smådansa.
Lena Philipsson blandar musikalisk mångsidighet med vardagsnära mellansnack bland glitter, pop och glamour och förmedlar riktigt underhållande lördagsmys.