Senast jag såg Little Jinder live var det på en gratis utomhusspelning i Gävle förra sommaren. Även om det inte har gått särskilt lång tid sedan dess märks det att hon har utvecklats markant som artist, både som musiker och genom hennes scenframträdande. Det senaste albumet ”Allting suger” är några nivåer bättre än den svenska debuten, vilket även lyser igenom under konserten.
När jag kommer in på Katalin är det de hjärtformade heliumballongerna i olika färger som omger scenen det första jag lägger märke till. En ganska enkel men stilren inramning som passar perfekt in i hennes flickiga popimage. Tillsammans med den relativt lilla och låga scenen på Katalin skapar det en intim stämning som funger galant till hennes tunga popdängor. När konserten inleds med en dansantare version av det avslutande spåret ”Dö” från den senaste plattan och Josefine "Little" Jinder stiger in klädd i endast en lagtröja och strumpbyxor känner jag direkt att det kommer bli en kväll att minnas.
På relativt kort tid har Little Jinder dragit till sig en hängiven fanskara, vilket märks genom att publiken entusiastiskt skriker mellan varje mening hon yttrar. Redan tidigt med den populära låten ”Random folk” sjunger många med från det första ordet till det sista. Hennes ibland mörka men ofta humoristiska textrader om den svåra kärleken och uteliv resonerar fint med den till mesta del unga publiken i lokalen, vilket är en av hennes största styrkor. Generellt sett är det dansantare tappningar hon framför, vilket ger en härlig klubbkänsla till kvällen när den tunga basen pulserar genom publikhavet.
Det är inte bara i refrängerna som de mest engagerade fansen sjunger med, som i till exempel ”Ful och tråkig tjej”, där Josefine inte ens behöver sjunga med i mantrat ”aldrig mer bli kär” mot slutet av låten. Det sköter de bra själva. Dock är det en ganska kort spelning på under en timme. Hon har visserligen bara släppt två svenskspråkiga fullängdsalbum, men flera hittar som ”Sommarnatt” eller den fantastiska duetten ”Ligger med en ful” med Markus Krunegård saknas. Kanske hade en gästartist kunnat förlänga spelningen en aning. Däremot gör det inget att Mauro Scocco saknas i ”Hångellåten”, eftersom hennes backupsångare sköter det jobbet fint. Dessutom är Little Jinder så pass stor vid det här laget att hon klarar att fylla ett rum alldeles själv, men kvällen hade gärna fått vara några spår längre.
Konserten avslutas emellertid väldigt fint. Då hon fyller år dagen efter spelningen är det många som sjunger ”Ja må hon leva” innan de sista extranumren. Även efter spelningen står en glad skara kvar och sjunger till hennes ära.