Att bilda en stråkoktett (här fyra violiner, två viola och två cello) överstiger Kammarsolisternas resurser, därför hade man till söndagskvällens konsert i UKK inbjudit några gästmusikanter. Av kvällens tre tonsättare var en född 1809, de två andra 1906. Nittiosju år skilde alltså mellan tonsättarnas födelsedatum. Två av musikmakarna visar också nästan underbarnssymptom: Mendelssohn komponerade sin stråkoktett Ess-dur vid 16 års ålder, Sjostakovitj var 19 år då han skrev sina två stycken för stråkoktett.
Kvällens först framförde tonsättare var den i Sverige (som dirigent) välkände Antal Dorati, vars oktett för stråkar komponerades 1964. Musikens fyra satser var fyllda av kontraster; kantabelt/hamrande rytmik, mjukt/plötsliga sforzandi etc. Alla satser karakteriserades av enorm målmedvetenhet; kanske just därför som, när sista satsens flöde avbröts av ett tvärstopp och ett ”solorecitativ” av cellostämma två, avslutat med handknackning mot instrument- kroppen, man nästan tappade andan av häpnad. Stycket utfördes med all den energi som detta otillgängliga och (som det kändes) opersonliga verk kräver.
Den unge Dimitrij Sjostakovitj hade planerat att skriva en stor stråkoktett. men så kom idén och genomförandet av hans sensationellt fina första symfoni emellan, så kvar av oktetten blev bara två, låt vara mästerligt komponerade satser. En så ung (19 år) tonsättare kan inte undgå att visa varifrån han fått sina intryck, med en blandning av fritonalitet och gestik lånad av Fader Bach. Men att också i allt musikanteri redan visa upp sin karakteristiska blandning av aggressiv energi och inåtvänd meditation, det är förbluffande! Musiken tolkades helt kongenialt, i min mening konsertens intressantaste verk.
För all del, Mendelssohns oktett Ess-dur visade också upp en del förbluffande inslag. Hur kan en så ung tonsättare behärska motivisk behandling och utveckling, för att inte tala om att instrumentera så snyggt för åtta skilda stråkinstrument? Låt vara att det mesta kändes gammalt och vant, knappast ägnat att väcka förundran eller att upplivas av något nytt och oväntat. Kammarsolisterna (med gäster) gav en livfull, spirituell och energisk tolkning, och därmed en givande, stråkbrusande konsert en passande avslutning.