En av mina starkaste musikupplevelser är när jag första gången hörde Manhattan Transfer sjunga Woody Hermans "Four Brothers". Så otroligt häftigt. Så det var med stor förväntan jag och ett fullsatt Konserthus såg fram emot lördagskvällens konsert. Hur skulle de leverera, så här snart femtio år sedan de bildades.
Av gruppens originalmedlemmar kvarstår två, Alan Paul och Janis Siegel, medan de andra bytts ut på vägen. Även om tiden något har tagit på dem, det var för att tala IDOL-språk, lite surt ibland, kan de fortfarande bjuda på en storslagen underhållning.
Publiken bjöds på en blandning av gammalt och nytt. "Tuxedo Junction" och "Route 66" inledde showen och de fick genast i gång publiken som belönade gruppen med både stående ovationer och ett handfast applåderande. Gruppens repertoar är bred och spänner från gamla storbandsarrangemang till modernare toner som i deras Vocalisearrangemang där de får visa upp hur röstekvilibristiska de är individuellt.
Men det som slår bäst är nog ändå de gamla jazzarrangemangen som Ella Fitzgeralds "A tisket a tasket" och "Candy", låtar som svänger kopiöst bra och där det är så tight: closeharmony-sång av bästa märke. Särskilt Janis Siegel imponerade stort med sin djupa altröst och makalösa timing. Det fick hon även visa upp i ett solostycke som hon gjort tillsammans med trombonisten Nisse Landgren och det kommer att bli en skiva snart av det samarbetet. Något att se fram emot.
De enskilda medlemmarna fick också chansen att göra varsitt solonummer, men det var i mitt tycke inte lika underhållande, med Janis Siegel som lysande undantag. Även om de är skickliga en och en, är det ju som grupp man vill höra dem, och det blev faktiskt lite långt.
De hade en trio med sig som var mycket tight och stöttade gruppen på bästa sätt. Särskilt pianisten levererade ett antal läckra solon på flygeln och sin hammondorgel.
Mot slutet av konserten kom så Weather Reports "Birdland", och här är ju gruppen som bäst. Vokalmusik blir inte mycket bättre än så och gruppen belönades åter med stående ovationer. Som extranummer bjöd de en nu upplyst lokal på sin gamla dänga "Chanson D´amour", där publiken inbjöds att sjunga med i de odödliga textraderna ra-pa-da-pa-da, och det gjorde vi mer än gärna. Överhuvudtaget var deras sätt att möta publiken mycket proffsigt, hjärtligt och inbjudande.
Sammantaget bjöd de på en bra show i novemberkvällen och publiken var mer än nöjd att döma av de kommentarer man hörde efteråt. Visst saknades vissa av deras hits, men de måste ju som alla andra grupper förnya sig. Men jag hade ju velat höra "Four Brothers"...