Innan huvudnumret drog igång fick vi ett smakprov på det nya bandet Rhymes, som sångaren från det gamla Uppsalabandet Frantic Sunday ligger bakom. Här bjöds vi på ett gäng energiska unga killar, vars influenser går att spåra till band som Arctic Monkeys eller kanske till och med Laakso. Sångarens stirriga blick, galna mellansnack och allmänt hetsiga beteende på scenen får den svängiga musiken att vibrera ännu mer i lokalen än vad den redan gör.
När Laakso spelar på Katalin den här kvällen är det lite av en historisk händelse, då de är tillbaka till staden där allt började och scenen där de hade sin allra första konsert. Efter femton år är de tillbaka på brottsplatsen för att leverera. Med en ljudmatta av surrande syrsor kliver bandet försiktigt fram och inleder sedan med låten "Breaking Up With Friends", som kanske är det allra bästa spåret från det senaste albumet "Grateful Dead". Dock märks det redan här att ljudet på Katalin inte är hundraprocentigt ikväll, då det höga och skräniga ljudet dämpar viktiga nyanser som går att höra i studioversionerna.
Redan under den tredje låten är Markus Krunegård och de andra i bandet svettiga i ansiktet av deras flitiga spelande. Det är sällan de eller publiken hinner vila då deras flesta låtar ofta avslutas med ett exploderande crescendo av vrål och elgitarrer. Under klassikern "Norrköping" kraschar låten mitt i, så att Markus får tillfälle att förklara att staden de sjunger om kanske låter helt fantastisk, men att Uppsala så klart är mycket bättre.
Under kvällen levereras en salig blandning av deras hela diskografi, med äldre låtar som "Västerbron" och ett flertal från deras nya platta. Den nya låten "So Happy, So Sad" är utan tvekan en av höjdpunkterna med sin stämningsfulla melodi. Med de Twin Peaks-doftande röda gardinerna i bakgrunden höjs stämningen dessutom flera snäpp.
Vid en av de avslutande låtarna, "High Drama", ber han teknikerna att släcka i lokalen eftersom publiken är så pass snygg att han blir distraherad om han ser oss. Under hela kvällen fortsätter Markus charma oss med skämtsamma anekdoter och kortare haranger.
Efter fyrtiofem minuter går de av scenen innan de kommer tillbaka med några extranummer. Spelningen klockar totalt på runt en timme, vilket kan vara lite snålt med tanke på att de är återförenade i staden där de grundades. Dock gör det egentligen inte så mycket. Trots att jag älskar Laakso kan deras musik bli en aning tjatig i längden. Som avslutning ger de oss den till synes lugna "Someone Somewhere" som verkligen blir ett starkt prick över i:et för kvällen. På det hela är det en ösig och härlig kväll att minnas.