För ett år sedan var Frans Helmerson och Roland Pöntinen engagerade att spela på Kammarmusikföreningen men på grund av sjukdom måste konserten ställas in. Många blev ledsna då men förhoppningsvis var de närvarande i Missionskyrkan i tisdags då evenemanget kunde äga rum. Ett väl sammansatt och omväxlande program gladde den stora publiken och bifallet var stort. De verk som valts för kvällens konsert gav genomgående de båda instrumenten jämbördiga roller och båda musikerna fick visa sin stora skicklighet och musikalitet. De är bägge världskända som solister på sina instrument men de är också enastående kammarmusiker. Helmersons stråkkvartett Michelangelo som även hörts i Uppsala tillhör världens bästa.
Nu hade de stämt möte med Fauré, Beethoven, Lidholm och Brahms, fyra tonsättare som alla har sina särdrag men i kväll verkade varje stycke som framfördes vara skrivet just för dessa två. Faurés "Elegi", op 24, är vackert, vemodigt utan att vara sorgligt, som ett minne av en älskad vän. Beethovens "Sonat nr 3" i A-Dur, op 69, för cello och piano låter instrumenten föra en dialog med varandra med fraser som bollas mellan dem. Sista satsens eftertänksamma inledning övergår i ett för Beethoven typiskt ”uppvaknande”, som en dörr som slås upp mot framtiden. Ingvar Lidholms "Quattro Pezzi" är modernt nyskapande musik utan att vara svår. Satsernas namn beskriver väl deras karaktär: Robusto har en stabil och litet fyrkantig rytm. Fantastico är bortvänt drömmande utan tydlig taktart. Ritmoto, en fågelflykt som upplöses i lätt rök. Sist den märkliga Con Espressione; två talar med varandra i ett angeläget ärende, först utan att lyssna på varandra, sedan i munnen på varandra, tills argumenten till sist bara tar slut.
Brahms "Sonat nr 1" i e-moll, op 38, är också mycket typisk för sin upphovsman. Den långa förstasatsen präglas av cellons mörka, varma, allvarsamt klingande ton. I den lättare mittensatsen tillåter tonsättaren musikerna några danssteg men endast mot en fond av vemod och i den avslutande satsen stegras otålig upprördhet till ett våldsamt känsloutbrott som utmynnar i ett slags förlösning
I extranumret, tredje satsen ur Rachmaninovs "Sonat för piano och cello", excellerade Helmerson i långa smäktande stråkdrag över Pöntinens konstfullt broderande pianostämma. Allt som Brahms hade rivit upp fogades nu samman och blev helt igen. Ett perfekt slut!