”Det är faktiskt bra att det finns människor som inte gör någonting”. Halvvägs in i spelningen håller Amanda Bergman en lågmält brandtal för det ambitionsfria samhället. Hon får medhåll av Katalinpubliken och det är svårt att inte nicka instämmande när man lever i ett samhälle där prestationen många gånger styr människovärdet.
Å andra sidan kanske det också avslöjar varför det tog så lång tid för Bergman att komma till skott på allvar med sin egen musikaliska karriär. För oss som tidigt hörde henne under pseudonymerna Idiot Wind, Jaw Lesson och Hajen har det varit en gåta varför Gagnef-dottern med den välsignade rösten så länge var en av musik-Sveriges bäst bevarade hemligheter.
Det var egentligen inte förrän hennes husband Amason släppte det briljanta debutalbumet ”Sky City” 2015 som hon på allvar tog ett steg ut ur radioskuggan. Början på en våg som under förra året resulterade i en egen omhuldad soloplatta, Volvoreklamer och stående inbjudningar till Hellströmspelningar.
Amandas band består av fyra andra skickliga musiker som på en fint sätt framkallar den lunkande, melankoliska popfond som Bergmans stämma med lätthet kan sväva över. Om hon i kollektivet Amason får ge och ta, är ”Docks” helt och hållet en avspegling av hennes eget uttryck och preferenser.
Självförtroendet är på topp när hon utan introduktion beträder scenen med ett vackert dragspel och på egen hand framför en avskalad bit på modersmålet. Efter en några svajiga och jäktade inledande låtar hittar huvudpersonen snart fokuset när hon tar plats bakom sitt piano och tillsammans med enbart Amason-bekantingen Petter Winnberg som stöd på bland annat saxofon tillåts trollbinda rummet med de där unika stämbanden som på många sätt saknar motsvarighet. Konsertens känsla av momentum förstärks i efterföljande ”Falcons” invaggande melodibygge.
Eftersom den sammanlagda soloproduktionen inte är särskilt omfattande än luftar Bergman även de flesta spår från nya EP:n ”Flickering Lights”. Undertecknads favorit ”Desolation” tillsammans med att orkestern för enda gången höjer skrammelnivån under titelspåret lämnar störst själsligt avtryck under en fin och personlig afton.
När Bergman uppträde på sommarens A walk in the park skrev jag hon var blott ett ytterligare albumsläpp från stå att högst upp på affischen. Vidhåller den prognosen – nästa gång ses vi i Svandammshallarna.