Förmodligen på dagen (15 maj) för 450 år sedan föddes den italienske tonsättaren Claudio Monteverdi, och UAK tog tillfället i akt att just detta datum gratulera honom genom att genomföra en konsert där hans musik givetvis stod i centrum, men omramad med verk av hans samtida eller föregående/efterkommande körtonsättare.
Hela kören eller delar av densamma, solo med gitarrackompanjemang och basso continuospel på cembalo till vissa verk borgade för musikalisk omväxling. Mellan verken upplästes texter, poetiska och sakliga från olika tider för att ge musikverken en känslomässig/stilistisk förankring.
Redan under umgänge i förhallen öppnade kören med H Purcells körklassiker "In These Delightful Pleasant Groves”, livligt, engagerat och bra framförd men med något oprecis rytmik, kanske beroende på förhallens stora akustik. Körsångerna från Monteverdis omvärld höll sig mest till karaktären körvisor med typiska don-don och fa-la-la refränger, ett undantag Orlabdo Gibbons vemodigt vackra ”The Silver Swan”, mycket inkännande tolkad. En sång av harmonitrollkarlen Carlo Gesualdo, ”Itene, o miei sospiri” framfördes av stora kören. Intonationsprovet klarades mycket bra, men en så stor kör passar inte för denna typ av harmoniskt finsnickeri.
Monteverdis föregångare Clément Janequins stycke ”Le chant des oyseaux” (fågelsång) utfördes av en sångoktett. Att härma fåglar i sång är känt från medeltiden, och oktetten lyckades framkalla ett och annat leende i sin version, men jag tycker att stycket gott kunnat undvarats.
Två sånger för solosopran med gitarr därtill blev utmärkta smakprov på ”den alltid sörjande Dowlands” (Dowland semper dolens) utsökta viskonst, utförda i utmärkt flexibla tempi och fin samklang.
Monteverdi själv stod givetvis i centrum. Fyra madrigaler av honom framfördes. Den första, ”Lasciate mi morire!” (Låt mig dö!) är det enda som återstår av operan Ariadne, och har av Montverdi själv omarbetats till femstämmig madrigal, här passande sjungen av fem sångare.
Uttrycksfullt framförd, men tyvärr med rätt stor klanglig obalans stämmorna emellan. Madrigalen "Ecco mormorar l´onde" framfördes av hela kören. Trots styckets uppdelning i stämgrupper i konsertant stil blev totalklangen för klumpig med så stor kör. Konsertens sista två madrigaler av Monteverdi gav exempel på stile concitato, något Monteverdi syftade till med all sin musik, nämligen att ordet/musiken skulle sammanfogas till största möjliga uttryck, något vi märker i den kommande barockmusiken. I synnerhet den sista madrigalen ”Ardo, avvampo” uttrycktes en full känslostorm, något kören gestaltade utmärkt ända till det (resignerade?) slutet på en ton i mansstämmorna.
Konsertens extranummer blev da capo på Purcell-sången, nu med publiken inbjuden till allsång om man ville/kunde. Själv minns jag musiken men kommer inte ihåg texten så mitt eget bidrag var mycket blygsamt. Som så ofta en mycket brokig konsert med med både höga berg och djupa dalar.