Att likna denna allestädes flödande musik vid en bäck (tyska: Bach) är en minst sagt blygsam formulering, men en formulering som sannolikt skulle ha fallit den gudfruktiga och flitiga kompositören själv i smaken. På Konserthuset kunde man på fredagskvällen uppleva hans musik i mötet mellan cellisten Jakob Koranyi och den kanadensiska dansaren och koreografen Heather Ware, under titeln ”Reapproaching Bach”. Och på söndagen hade han så hittat ”hem” när Juloratoriets avslutande tre kantater klingade i Domkyrkan. Men om bäcken viker av åt höger eller vänster, modernt eller klassiskt, spelar föga roll, utan visar tvärtom på musikens tidlösa skönhet som sipprar fram från alla håll.
Traditionsenligt framfördes Juloratoriets första tre kantater den första advent, men denna jul fick oratoriet också sätta punkt för firandet. Och ett firande är det verkligen i denna jublande musik som hyllar Kristi födelse.
Under Peter Melin gjordes verket emellertid väl raskt och livligt, där de kontemplativa aspekterna till stor del tappades bort. Helhetsintrycket blev på så vis något enahanda. I vissa fall blev den energiska tolkningen dock riktigt lyckad, i synnerhet när tenoren Mikael Stenbaeks kraftfulla och samtidigt mjuka stämma ljöd. Arian ”Ich will nur dir zu Ehren leben” fick ett jagat, närmast fanatiskt uttryck. Bönen, här i översättning, hörsammades till fullo: ”Jag vill leva bara till din ära, min Frälsare, ge mig kraft och mod så att jag gör det med ivrigt hjärta! Ge mig styrka att rätt hylla och tacka din nåd!” Jag har sällan hört en så stormigt romantisk Bach.
Stenbaek iklädde sig även inlevelsefullt rollen som evangelist, med en glödande blick ut över publiken. Övriga solister skötte sig även de väl men nådde inte samma höjder.
Den minst sjuttiohövdade kören hade i sin tur domkyrkans akustik att tampas med – ingen enkel uppgift. Den ofrånkomliga grötigheten förstärktes emellanåt av en viss oprecision, framförallt i tenorstämman. Omsluten av välljud blev man trots allt när rösterna fyllde kyrkorummet. Balansen mellan kör och orkester fungerade också väl.
Ensemble Fenix varierar i storlek och var till konserten uppstånden med tjugotre musiker. Även om ett framförande på tidstrogna instrument, med sin spröda och mer intima ton, är att föredra, stod de för fina insatser såväl i samspelet som i soloinsatserna.
Med pukor och trumpeter ringde så julen triumfatoriskt ut, en avslutning att bära med sig som en förhoppning in i det nya året. I vilket fall var det en rening i det klaraste musikaliska vatten.