Det är visserligen inte långt till vår huvudstad, men nog blev man glad när Kungliga Filharmonikerna tillsammans med chefsdirigent Sakari Oramo gästade UKK för första gången. Kvällen bjöd på ett variationsrikt program.
Henrik Strindbergs musikaliska bana inleddes på 70-talet i det progressiva rockbandet Ragnarök. Därpå följde kompositionsstudier vid Kungliga musikhögskolan och sedan dess har Strindbergs musik klingat i många konsertsalar världen över. ”Neptuni åkrar” uruppfördes av Filharmonikerna 2006 och belönades året därpå med Christ Johnson-priset. Verket skildrar den märkliga åkermark som Linné mötte på Öland, skapad av ”stormen och hafvets vågor”. Någon storm förekommer emellertid inte i det skimrande orkesterverket, som med en organisk minimalism lät vågorna bölja över publiken. Även visuellt framträdde vågorna i stråkarnas svepande arpeggion, som fick sällskap av framförallt träblås, harpa och celesta – det tyngre artilleriet hölls diskret i bakgrunden. Oramo och orkester förverkligade med precision och utsökta klanger tonsättarens konstnärliga program, ”rytm och sound”.
Alla radikala omdaningar sker inte med buller och bång. I Beethovens fjärde pianokonsert får pianot för första gången ensamt inleda. Detta med ett mjukt G-dur, åtföljt av ackord som delar rytm med det ökända – och bullriga – ödesmotivet. Därmed upphör likheterna med den femte symfonin, för lätthet och ljus råder i pianokonsertens första sats som kulminerar i en virtuos solokadens. Tyske Martin Helmchen framförde denna med närmast oförskämd avspändhet, lätthet i anslaget och finkänslig dynamik. Tillsammans med fint samspel från orkestern, särskilt i rondot, blev resultatet en bländande tolkning.
Få förstasymfonier kan mäta sig med Sjostakovitjs, komponerad vid blott 19 års ålder. Verket öppnar upp en av 1900-talets främsta symfonicyklar, och här återfinns många av tonsättarens karaktärsdrag: skarpa kontraster och eklektisk stilblandning, sarkastisk humor och stor lidelsefullhet. Oramos tolkning var något hastig och kantigheterna hade slipats ned, med resulterat att symfonin inte blev fullt så gripande som den kan vara. Den unge Sjostakovitj briljerar nämligen inte bara med sin skickliga orkesterbehandling, verket uttrycker även en förvånansvärd emotionell mognad.
Sammantaget imponerade Filharmonikerna stort med lika delar skicklighet och värme. Att det är en av Sveriges bästa orkestrar råder det inget tvivel om. Och som om publiken inte redan var hänförd, framfördes ”Uppsalasonen” Hugo Alfvéns ”Djävulspolska” som extranummer.