Det hör inte till vanligheterna att Händels magnifika oratorium ”Alexander’s Feast” sätts upp i Sverige. Detta är onekligen synd med tanke på att det räknas till den briljante barocktonsättarens mest populära verk, med en omedelbar succé vid premiären på Covent Garden Theatre i London år 1736. Extra förväntansfullt var det därför att på söndagen få uppleva denna färgstarka musik i Uppsala Domkyrka under ledning av dirigenten Milke Falck.
Oratoriet, byggt på ett poem med samma namn av Englands framträdande dramatiker John Dryden (1631-1700), handlar om Alexander den stores och hans älskarinna Thais praktfulla fest i Persepolis på 300-talet före Kristus. Under banketten framträder sångaren Thimoteus, vilken med sin bedårande, manipulativa sång till ackompanjemang av flöjt och harpa lyckas uppväcka en rad skilda känslor hos Alexander, såsom stolthet, kärlek och raseri. Härskaren drivs slutligen till att förstöra Persepolis för att hämnas generationerna av dödade grekiska soldater.
Uppsala Domkyrkokör och ensemblen Rebaroque gestaltade förnämligt alla dessa känslor, från den rena elegansen i ”Ouverture” till slutsekvensens himmelska skönhet. Tillsammans hade de med sig fyra eminenta solister; de två engelsmännen Mark Dobell (tenor) och Robert Davies (bas) samt sopranen Helena Ek och Ivonne Fuchs, alt. Alla medverkande bjöd på mycket fina insatser med barockens stiliga uttryck i centrum. Akustiskt sett är den högresta Domkyrkan likväl en ganska svår spellokal, och vid enstaka tutti-partier tenderade kör, orkester och solister att glida isär en aning. Detta hindrade dock aldrig ”Alexander’s Feast” från att genomsyras av en påtaglig glädje, inte minst i den avslutande hyllningen till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia.
Av de solokonserter som ursprungligen ingår i verket framfördes endast den för harpa i B-dur. Italienskan Marta Graziolino stod för en lågmäld, om än musikaliskt sensitiv, tolkning; med nätt och kontrollerat fingerspel sökte hon sig igenom inledningssatsens frejdighet, det improvisatoriska ”Largetto” och en rörlig final. Den korta längden på drygt tretton minuter till trots är denna konsert ett litet guldkorn för alla Händel-älskare som definitivt förtjänar större uppmärksamhet.
Det är inte utan anledning som oratoriets underrubrik lyder ”The Power of Music”; musikens kraft och förmåga att gestalta alltifrån det låga till det upphöjda är ett av verkets bärande teman. Men främst är Händels barocka smällkaramell kanske en skildring av musikens makt över människornas sinnen och dess känslomässigt gränsöverskridande potential.