Malena Ernman har inte bara en av Sveriges starkaste sångröster, utan också en frispråkig samhällsröst som inte tvekar inför att kritisera ljusskygga krafter. Och hennes klara stämma känns särskilt välbehövligt just nu när rädslan och hatet tycks krypa in från alla håll. Som hon själv sa innan hon inledde en avskalad ”Så mörk är natten”: ”Det känns som att dagarna blir mörkare och mörkare och det är extra viktigt att vi bryr oss om varandra. Tillsammans är vi ljuset”.
Julens hoppfulla budskap blir lätt bara ord, klädda i glitter och bjällerklang, men när den Uppsalafödda mezzosopranen gjorde sin årliga julshow på Konserthuset på torsdagskvällen var innebörden ständigt närvarande. Med sig hade hon som tidigare Svenska Stråkensemblen, gitarristen Mats Bergström från Alunda, månginstrumentalisten Jan Bengtsson och årets gästartist Lasse Berghagen.
Konserten tog avstamp i nordisk folkton där Jan Bengtssons vackra flöjtspel skänkte vemodig klang till sånger som ”Koppången” och ”Betlehems stjärna” med höjdpunkten ”I decembertid”, där Ernman själv varit med och skrivit musiken. ”Stilla natt” fick nya harmonier av den skickliga ensemblen som inte bara spelade mjukt och följsamt utan också förmådde gestalta texternas innehåll. Inte minst i Lasse Berghagens ”Som en blänkande silvertråd” där Mats Bergströms gitarr lät just som glimmande ädelmetall.
Andra delen av konserten hade mer utrymme för humor, utan att någonsin tappa värmen. Att blanda julens alla stilar kan annars lätt bli både spretigt och krystat men här fördes vi sömlöst från hawaiiansk julsång med bastkjolar till brittisk folktradition och sedan över till amerikansk scatcat-jazz. Mycket tack vare Ernmans professionalitet och naturlighet såväl under låtarna som däremellan.
Kalle Ankas julafton-medleyt var lika roligt som skickligt genomfört och det är första gången jag hör någon sjunga ”O helga natt” iklädd fantomendräkt (ja, Ernman). Med den äran dessutom. Röstmässigt kunde gästen Lasse Berghagen inte tävla med sin värdinna men låtar som ”Höstvisa från Äppelbo” och ”Jag vill inte va’ din pepparkaksgubbe” bröt av och bidrog med charm. Det fanns också en härlig spontanitet i de små låtsasgrälen mellan de båda sångarna.
Kvällens vackraste nummer var Andrew Lloyd Webbers ”Pie Jesu” där sångerskan briljerade på hög tonhöjd, i duett med tvärflöjten. När jag sedan gick hem i decemberkvällen kändes hjärtat faktiskt en aning varmare.