I vanliga fall läggs stor del av tiden det tar att recensera en konsert på förarbetet. Låtskatter ska kartläggas, album ska lyssnas in och en musikkarriär ska överblickas. Därför är det en speciell upplevelse att gå på en spelning där artisten ännu inte har släppt sitt första album. Inte minst när denna precis korats till Årets nykomling på Grammisgalan.
Trots att Sabina Ddumba är att betrakta som ny i gemet har hon på ett par år lyckats göra monsterhits av samtliga av sina singelsläpp. ”Scarred for life” från 2014 och förra årets ”Effortless" och ”Not to young” är korten som Katalinpubliken räknar med ska spelas när Ddumba besöker Uppsalascenen på fredagskvällen. Den slutsålda konserten, som fyller lokalen till sista ståplats, säger en hel del om artistens status som Sveriges nya soulstjärna.
Visst påverkar det konsertupplevelsen när den trygga punkt som bekanta låtar utgör minimerats, men Sabina Ddumba är tryggheten själv och lyckas galant med att hålla ett jämnt tempo under spelningen. Ibland blir det något för jämnt och även om hon uppmanar publiken att ”dansa och ha roligt” blir det inte så mycket mer än ett uppmuntrande gungande till de souliga tonerna. Bas och trumslag är, som sig bör, framträdande med taktslag som vibrerar som ett gemensamt hjärtslag genom lokalen.
Att Ddumba har rötter i gospeltraditionen och Tensta Gospel Choir har satt prägel på både sångteknik och musikens ljudbild. Live blir även influenser som från förebilden Lauryn Hill (vilken kvällen artist brukade lyssna på och sjunga efter som liten) extra tydliga. Ddumbas register är verkligen imponerande och klättrar från det raspigt dova hela vägen upp till en klar huvudklang. Men det är någonstans där mitt emellan som rösten verkligen expoderar och när hon låter sången få rymd, som i spelningens höjdpunkt ”Not to young”, sprider sig gåshuden över kroppen.
Sabina Ddumba bevisar fler än en gång under kvällen att hon är en kraft att räkna med. De gånger hon vågar gå ifrån sin snabbt förvärvade rutin och professionalitet mår konserten och publiken som bäst. Lite opolerad skitighet får bara soulen att frodas. Det märks i det enda extranumret -”Effortless” - då Ddumba verkligen slappnar av och tar ut svängarna. Musiken tonas ner tills allt som hörs är de fasta trumslagen mot publikens allsång och vi landar i något som skulle kunna kallas för konsertmagi.