När Patrik Isaksson stiger upp på Katalins scen klädd i en ledig kavaj tillsammans med sin gitarr känner jag direkt att en avskalad kväll väntar. På skiva är hans musik ofta välproducerad med mycket komp från en rad olika instrument, men han bevisade snabbt att låtarna fungerar minst lika bra med endast gitarr och sång. Han berättar att han förväntar sig allsång, vilket det snabbt blir. Redan i första refrängen på en av hans kändaste låtar, ”Du får göra som du vill”, låtar han den sittande publiken sjunga själva.
Hans röst är nästan lika klockren och vacker som på album och det märks att det ligger en verklighet bakom många av hans textrader. Även under de mindre kända låtarna tycks publiken ryckas med i allvaret i texterna. Det händar att han snubblar på de högre tonerna i sången eller spelar något ackord fel, men han skämtar snabb bort det vilket gör det hela till en mer levande föreställning.
Patrik säger vid ett tillfälle att ”standup kanske inte är min grej”, men rolig är han. Lättsamma skämt varvas med längre anekdoter tagna från hans liv och han delar glädjefyllt med sig av berättelserna som ligger bakom låtarna. Låten ”1985” växer onekligen av berättelsen om hur mycket hans mamma älskade Bruce Springsteen efter spelningen på Ullevi samma år och hur han inspirerades av idolen. Mellansnacket tar nästan upp lika mycket tid som själva musiken, men vad gör väl det när han är så pass charmig och säker på sin sak.
Dock känns en del repliker en aning repeterade (förutom när han pratar med bokaren) och det är inte sällan under kvällen som han skryter om sin framgångsrika karriär. Han avbryter till exempel låten ”Faller du så faller jag” tidigt för att berätta hur mycket den spelades på radio när det begav sig. Skrytet blandas emellertid med en del ödmjukare partier, då han flera gånger nämner hur dåligt det faktiskt har gått för honom i Melodifestivalen under åren eller hur avundsjuk han är på Måns Zelmerlöws karriär.
Tidigt under kvällen säger Patrik att det häftiga med livemusik är att allt kan hända. Visserligen är kvällen fylld med spännande och charmiga anekdoter och klassikerna som ”Hos dig är jag underbar”, ”Ruta 1” och ”Kom genom eld” fungerar fint i de akustiska tappningarna, men det finns inte speciellt mycket utrymme för överraskningar. Vissa låtar framförs lite stressigt och det visuella erbjuder inte särskilt mycket variation.
På det hela är det en mysig och stämningsfull konsert som verkligen visar på att Patrik Isaksson är en skicklig musiker som inte nödvändigtvis behöver ett större band för att beröra med sina vackra texter. Kvällen avslutas så klart med den allra största hitten, "Hos dig är jag underbar", där allsången fyller lokalen som allra mest.