Det har blivit en tradition väl så tydlig som Wienfilharmonikers konsert på Nyårsdagen. Trettondagsafton vill man ha sin dos av operapärlorna med Uppsala Kammarorkester och deras gäster. Nivån brukar vara hög och 2017 års upplaga var inget undantag.
Sopranen Miah Persson tillhör våra stora namn med en internationell karriär där hon gjort många av de större rollerna. Tenoren Joachim Bäckström har inte hållit på lika länge men har också han en uppmärksammad utlandskarriär.
Bland annat har han spelat Don José i ”Carmen” vid operan i Köpenhamn, något han fick direkt nytta av då första akten denna eftermiddag var ett utdrag ur Georges Bizets opera. Så det startade pampigt med orkesterintrot ”Les Toréadors”, välspelat som väntat av kammarmusikerna som dirigerades av Paul Mägi. Märkas kan också instrumentala ”Entr’acte” där tvärflöjten och harpan fick briljera.
Sångnumren var inte de mest kända – kanske med undantag av ”Blomsterarian” – men där de inte satte sig direkt var gestaltningen lysande. Miah Perssons tolkning av den hårt prövade Micaëla visade tydligt hennes förmåga och Joachim Bäckström kan verkligen sin Don José.
Andra akten var desto mer fylld av de mest välkända operahitsen. Från inledande overtyren till Jaques Offenbachs ”Pariserliv” och ”Juvelarian” ur Charles Gounods ”Faust” över favoriten ”O mio babbino caro” av Giacomo Puccini till några nummer ur Franz Léhars ”Glada Änkan” visade både solister och orkester sin klass.
Miah Persson och Joachim Bäckström hade den rätta scennärvaron, och imponerade om det så var solo eller i de fina duetterna. Deras duett ur ”Läppar tider” ur ”Glada Änkan” var magnifik, deras respektive tolkningar av ”Viljasången” och ”Legenden om Kleinzach” visade återigen klassen på dem
Imponerande också att Miah Persson hann byta om till inte mindre än tre praktfulla utstyrslar under konsertens gång. Joachim Bäckström gjorde det enklare för sig och kompletterade bara sin frack med en hög hatt som greve Danilo på väg till Maxim.
Mona Gunnarsson ska ha en eloge för sina sedvanligt fina presentationer liksom de som smyckat konsertsalen till högtidsklädseln. Den var riktigt praktfull.
Det sistnämnda är också omdömet om sista (först tog man om ”Läppar tiger” en gång till) extranumret, brindisin ur Guiseppe Verdis ”La Traviata”. Nu är det bara att vänta ett år till nästa pärlhalsband.